Alex Schulman: ”Skynda att älska”

Skandalbloggare, mediemogul, kulturjournalist. Alex Schulman är en man med många förklädnader. De flesta av dem har varit iögonfallande, karnevalskostymer för ett nytt sekel. SVT:s Daniel Sjölin tog ställning när han i ”Babel” häromsistens dubbade Schulman till författare. Det är en utnämning som förpliktigar. Häcklandet, personangreppen, det infama som affärsidé, hur omsätter man det i bokform?

Svaret – som infinner sig redan efter några sidor i ”Skynda att älska” – är att det gör man inte alls.

I boken om sin far visar sig Schulman från sin allra mest lågmälda sida. Han skriver med en tyglad melankoli som uppfyller alla krav som genren ställer. Här hålls manliga tårar karaktärsfast tillbaka. Sentimentaliteten visar sig i stället i omsorgsfullt redovisade intryck från barndomen, bleknande föremål från sommartorpet, regn som smattrar mot rutan.

Redan ramberättelsen är den förväntade, sliten som ett sofftyg från förra sekelskiftet. Det handlar om en avstannad sorgeprocess och saknaden efter en för tidigt bortgången far. Berättarjaget uppsöker psykolog och blir så småningom förlöst. Romanens dramaturgi som ligger den lyckade terapisessionen nära, tillåter oss att följa med på en resa genom tid och rum, tillbaka till pojkåren då allt var skört och skälvde av liv. En tur till det igenbommade torpet där nässlorna sträcker ut, björkarna viskar bakom huset och lupinerna står uppradade som ”böjda sablar” gör det lättare att minnas. Vackra metaforer är det också. Verner von Heidenstam kunde inte ha valt tjusigare.

Men i slutändan är boken ändå en kändisbiografi om den finlandssvenske tevepersonligheten Allan Schulman, Alex far. Allan Schulman fick Alex i ett andra äktenskap då han redan var medelålders. Här skildras åldrandet, krämporna, orkeslösheten, dödsskräcken och vad den gör med en familj.

Alex börjar sörja sin far medan denne ännu är i livet. Det är nackdelen med att vara en gammal förälder, man kan inte hänga med i barnens tempo, inte ge dem det motstånd de behöver för att växa och utvecklas. ”Det var en av vår åldersskillnads stora förbannelser. Jag var ung och intresserade mig för saker som tillhörde ungdomen. Pappa var gammal och förtjust i ett anekdot­berättande som krävde tålamod och referenser. Vi möttes aldrig riktigt där, någonsin”, heter det.

Gripande är den genom boken återkommande beskrivningen av midsommaraftonens årligen återkommande fotbollstävling. Med tiden får Allan svårt att fullfölja matcherna. Hans hälsa och manlighet vacklar. Just det där med den avtacklande manligheten, avsaknaden av virilitet, är något som kommer att prägla Alex och fylla honom med rädsla och avsmak. Som ytterligare en eftergift åt 1900-talspsykologin finns här ett antytt samband mellan far-sonrelationen och det ”djupa narcissistiska sår” som terapeuten anser sprunget ur Alex barndom.

Mellan ganska konkreta scener ur 80- och 90-talens vardagsliv finns här också en del anteckningar om stil, skisser och utkast till något som skulle kunna bli en estetik:
”Pappa skriver vårdat och vackert. Han använder subtiliteter och sällan överord. Det finns något sparsmakat, milt och oskrytsamt i hans texter som jag tycker mycket om.”

Något liknande gäller för sonens självbiografiska bok. Den är välskriven och sparsmakad, visst, men också mild. Rätt så gråtmild, om man ska vara kritisk. Och även om det är trösterikt att veta att även aggressiva bloggare kan älska det konventionella och hjärtknipande, så är nog ”Skynda att älska” i tamaste laget.

Av någon med Alex Schulmans energi hade jag förväntat mig mer än en sådan här veckotidningsnovell.