Alexander Ahndoril gav för två år sedan ut en roman om Ingmar Bergman. Nu har han skrivit en roman om diplomaten Hans Blix.
Boken handlar visserligen inte om Blix, försäkrar författaren i romanens förord. Huvudpersonen är uppdiktad, meddelar han, för att i nästa stund slå fast att densamme ”delar detaljer och omständigheter med en verklig människa”. I bokens efterord tar han sedan tillbaka: ”Min avsikt har inte varit att porträttera den person som i verkligheten var chef för FN:s vapeninspektörer i Irak”. Men denna dementi upphävs när han intygar att han ”ägnat hela min forskning åt det sista diplomatiska stadiet före krigets utbrott”.
Jag gillar romaner som krånglar till det. För att väcka uppmärksamhet bekräftar Ahndoril att boken handlar om Hans Blix. För att slippa följderna förnekar han att boken handlar om Hans Blix. För att befästa sin författarautonomi talar han om ”diktning”. För att säkra sin trovärdighet skriver han om ”forskning”. Och för att få sina läsare att svälja pillret och stämma dem till välvilja tillägnar han romanen ”alla som arbetar för fred”.
Ahndoril använde samma metod med stor framgång i sin förra roman ”Regissören”, som alltså handlar om Ingmar Bergman fast den inte handlar om Ingmar Bergman. Och det ska genast sägas att ”Diplomaten” är en skickligt gjord och gripande berättelse.
De första hundra sidorna utspelas 1938 i Uppsala, då den tioårige huvudpersonen (Blix är född i Uppsala 1928) inser vad makt, utpressning, våld och feghet vill säga. Det är en gastkramande studie i skolgårdsvåld som slutar med att översittarna nästan tar livet av sin ”åsna”, den judiske pojken Koppel Hecht.
Huvudpersonen tittar på när hans plågoandar jagar ut Koppel Hecht på Fyrisåns tunna is. Pojken tycks förutbestämd till en tragisk ”drunkningsolycka”. Men huvudpersonen hinner inte se slutet på historien därför att en stor svart bil kör fram till kajen och ber honom kliva in.
Den svarta bilen är en tidsmaskin. För i nästa stund befinner sig huvudpersonen i FN-skrapan på Manhattan hösten 2002. Nu börjar det egentliga dramat, en rafflande skildring av det diplomatiska skeendet som föregick USA:s invasion av Irak i mars 2003. Huvudpersonen basar för FN:s vapeninspektion. Han söker till varje pris få till stånd en diplomatisk lösning. Han liknar i allt väsentligt Hans Blix. Hans historia följer den historia Hans Blix berättat i sin bok ”Disarming Iraq”. Men han trampar då och då igenom en fallucka i tiden som återför honom till skolgården i Uppsala. På så vis ger romanen psykologiska förklaringar till huvudpersonens fredssträvanden.
Ahndoril är skicklig på att tjuvkoppla berättelsen så att olika tider och verklighetsnivåer flyter samman till ett stycke suggererad verklighet. ”Diplomaten” är inte fiktiv, inte heller faktisk, utan ett mönsterexempel på en genre som ibland kallas ”faktion”.
Det är stundtals mycket bra läsning. Eftersom romanen handlar om Blix utan att handla om Blix får den därtill en lånad aura och en fejkad autenticitet som är fascinerande.
För jag litar på Ahndoril, som i förordet förkunnar att han har ”ett speciellt mål i åtanke” när han åker snålskjuts i Hans Blix diplomatbilar. Hans nu till två tredjedelar förverkligade trilogi om ”levande svenska män” är säkert noggrant uttänkt.
Men om han nu har ett mål i åtanke, varför vifta med det i ett förord? Borde det inte i stället framkallas av berättelsen?
Så sker inte. Romanen består av två snyggt sammankopplade system, ett inre liv som är påhittat och ett yttre liv som håller sig till fakta. De två bildar en större berättarmaskin, men denna maskin producerar inte något utöver de sanningar vi redan besitter. Dessutom måste maskinen ideligen stanna i verkligheten för att tanka.
”Diplomaten” ger därför samma mekaniska intryck som varje annan sorts professionellt gjord diskurs. Romanen bevisar att man kan ta en levande berömdhet, plocka isär hans liv i ett antal fraser, upplevelser, minnen och relationer, kombinera med påhittade fraser, upplevelser, minne och relationer, och skriva ihop det till en berättelse. Det fungerar fint. Så kan man göra. Jaha.