Med dagens roman avslutar Alexandra Coelho Ahndoril (även kallad Lars Kepler) en trilogi. Den första heter ”Stjärneborg” (2003), den andra ”Birgitta och Katarina” (2006), den sista, ”Mäster”. Tre års mellanrum, tre laddade och lyriska berättelser, tre hjältar eller hjältinnor i historiens virvel. Men vad har de gemensamt?
Det handlar i tur och ordning om Tycho Brahe, Heliga Birgitta och August Palm. Vilka band förenar godsägardottern som blev sierska och helgon på 1300-talet, feodalherren som blev astronom och världsförnyare på 1600-talet och skräddarlärlingen som blev socialistisk agitator och rörelsegrundare på 1800-talet?
Svaret ligger i formuleringen: Vi har att göra med tre människor som blev något, blev något annat än vad som var tänkt, tre som höjde sig ur sina omständigheter, bröt sig loss från ödet som låg utstakat. I någon mening skapade de en ny värld, inte bara åt sig själva. Alla tre gick till historien därför att de gjorde om historien.
Men Alexandra Coelho Ahndoril är inte intresserad av den historiska processen som sådan, av lagarna och mönstren som präglat samhällenas förändring. Hon är inte heller intresserad av idéerna, upptäckterna och teorierna som förändrat bilden av människans plats.
Hon fäster sig vid något enklare, som i hennes ögon är mer grundläggande. Hennes fokus ligger på det överhistoriska – eller borde jag skriva det underhistoriska? Hon gestaltar individens förmåga att med sin övertygelse som drivkraft göra om sig själv och sina medmänniskor.
August Palm var jämngammal med August Strindberg och liksom denne det moderna genombrottets man. Coelho Ahndoril följer honom fram till genombrottet. Tio år gammal inackorderas han som skräddarlärling hos en elak skåning. Sedan ser vi honom på gesällvandring genom Tyskland.
Han gifter sig med Johanna från Döderhult. Han besjälas av socialismens idéer, döper sin förstfödde efter Ferdinand Lassalle, utvisas, flyttar till Danmark, öppnar skrädderi, agiterar, blir nästan ihjälslagen, agiterar igen, återvänder till Sverige. År 1881 ordnar han en svit legendariska möten, först i Malmö, sedan i Lill-Jansskogen i Stockholm, där Sveriges socialistiska arbetarrörelse för första gången formerar sig.
Liksom i trilogins bägge tidigare delar serveras vi alltså porträttet av en visionär. Liksom i de andra böckerna ser vi visionernas baksida. I sin jakt på framtiden tvingas hjälten kompromissa med nuets människor, eller svika dem. I hustrun Johannas blick på August finns tvivel.
Han tror på idéernas makt. Hon menar att människan inte passar samman med idéerna. Eftersom hon saknar tron saknar hon också andra alternativ än att antingen resignera – kan inte de små lära sig leva stilla i gräset, osynliga för sina herrar? – eller också slå tillbaka med våld.
Det finns nerv i denna roman: Johannas, Augusts och hela underklassens skräck för att tvingas skicka bort barnen att tjäna hos andra. Med sin vattenklara och uttrycksfulla prosa får Coelho Ahndoril läsaren att rygga tillbaka inför nöden och orättvisorna. Det blir lätt att förstå varför Palm i den unga socialdemokratins debatter kom att prioritera ”magfrågan”. I sina bästa partier kan romanen konkurrera med Palms egna memoarer, ”Ur en agitators liv” från 1921. Vilket är ett högt betyg.
Men när man lägger trilogins delar bredvid varandra framträder ett problem. Beskrivningar av sinnestillstånd och själskonflikter, hela ordväxlingar och episoder låter sig flyttas från den ena romanen till den andra, utan att något egentligen förändras. Birgitta, Brahe och Palm är aspekter av samma transhistoriska supermänniska.
Coelho Ahndoril tycks söka efter en existentiell grundkod, som leder vissa personer att bygga sig en bro av idéer på vilken de sedan går in framtiden. Sedan släntrar andra efter, mer eller mindre motvilligt. Att döma av detta romanverk är koden densamma oavsett om det är 1300-tal, 1600-tal eller 1800-tal.
Så sveps historien in i en myt, som hävdar ungefär att politiska, religiösa och vetenskapliga förändringar drivs fram av ledande individer som vågar ta strid för sina idéer.
Coelho Ahndoril förnyar en anrik genre, hjälteromanen som förevigar historiens genier och banbrytare. Utan att veta om det smeker hon också samtiden medhårs, där allt fler tror att demokrati är en fråga om att skaffa fram rätt sorts auktoritet, eftersom världen ändå bara kan förändras av karismatiska ledare, medan flertalet är maktlösa.
Men trilogin vittnar samtidigt om något viktigare. Här finns en språklig räckvidd och ett socialt engagemang som framöver kommer att krossa myten om den starka personligheten, som alltjämt överskuggar författarskapets förtjänster.