Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Bokrecensioner

Alf Hornborg:

Den tekniska lösningen på mänsklighetens ödesfrågor är färdig. Nu behövs bara ytterligare några miljarder plusenergihus med carport och elbil...
Den tekniska lösningen på mänsklighetens ödesfrågor är färdig. Nu behövs bara ytterligare några miljarder plusenergihus med carport och elbil... Foto: Tenjin Visual
Ren miljö och grön teknik förblir ett privilegium för några få i det globala nollsummespelet om begränsade resurser. Sverker Lenas blir omtumlad av Alf Hornborgs analys av maskinen som fetisch.
Litteraturrecension

Utgiven av: Daidalos

Skribent: Alf Hornborg

Titel: ”Myten om maskinen. Essäer om makt, modernitet och miljö”

Mätt i pengar har världen aldrig varit rikare. Nyligen rapporterades att 4,4 miljarder vuxna har lyckats ackumulera 195 biljoner dollar, en siffra som redan år 2015 beräknas ha vuxit till 315 biljoner.

Mätt i teknisk utveckling har världen aldrig kommit längre. Jag fastnar för ett futuristiskt miljöprojekt där Volvo och Vattenfall söker en frivillig familj till klimat­experimentet ”One Tonne Life”. Utrustad med elbil och specialritat plus­energihus ska försöksfamiljen komma ned på en utsläppsnivå av bara ett ton koldioxid per person utan att behöva göra några obekväma livsstilsförändringar.

Växande rikedom och tekniska mirakel – det har blivit två ofrånkomliga delar av den moderna självbilden. Dubbelexponerar man dem över framtidens ödesfrågor uppstår en behaglig känsla av att predikament som klimatförändring, växande klyftor och tilltagande resursknapphet tids nog kommer att lösas. Nog ska väl alla på jorden snart kunna bo i var sitt plusenergihus med elbil i carporten? Och en liten, liten teppanyaki­häll?

Vill man stanna kvar i utopin bör man inte läsa ”Myten om maskinen”, där Alf Hornborg menar att föreställningen om penningen som välståndsmått och tekniken som ymnighetshorn är vårt eget svar på förmoderna kulturers fetischdyrkan.

Talesättet att man aldrig blir profet i sin egen hemstad passar bra på Alf Hornborg, som är professor i humanekologi i Lund. Han är anonym i Sverige, men att en kändis som Zygmunt Bauman kallar utgivningen av den engelska förlagan till ”Myten om maskinen” för ”en revolutionerande händelse” är inte en bara lyckosam blurb att trycka på omslagsfliken, utan ett tecken på att Hornborg med sin kulturantropologiska infallsvinkel på det moderna naturumgänget verkligen lyckats säga något väsentligt även med internationella mått mätt.

Från och med Alf Hornborg blir man aldrig riktigt densamma. Hans analys av teknikens roll i det moderna samhället kan kännas lika omvälvande som första mötet med Foucaults studier av makten eller Bourdieus av det kulturella kapitalet; kanske inga nya sensationella fakta, men en ny utsiktspunkt över invanda illusioner.

Teknikens verkliga under är enligt Hornborg inte dess reklamerade produktivitetsökningar, utan dess förmåga att mystifiera den globala handelns ojämna utbyte. Maskinens bländverk illustreras med historien om luffaren som påstod sig kunna koka soppa på en magisk spik. Inga problem, förklarar luffaren för den misstrogna frun han gästar, men om hon kunde vara så vänlig att, bara för smakens skull, hämta lite salt, morötter, potatis och selleri?

Bland alla motorvägar, datoriserade kök och i-phonepodpaddar är vi många luffare som behöver lura till oss råvaror för att göra den moderna soppan ätbar.

Man föreställer sig gärna maskinen som en tidsbesparande konstruktion. Hornborg ser den i stället som en institution för omfördelning av tid och rum. Det är förstås inte det första man tänker på framför kaffebryggaren på morgonkvisten, men någonstans vet vi att maskiner kräver råvaror för att byggas och energi för att drivas. Eller gör vi det? Till och med en maskin med så mycket grön goodwill som järnvägståget – denna rödgröna symbol från höstens valaffischer – har alltid inneburit ett anspråk på andra människors resurser i form av arbetstid, livsmiljö eller naturtillgångar. Från den första järnvägen till dagens snabbspår har tågresenärens tidsvinst alltid motsvarats av malmbrytarens, skogshuggarens och rallarens tidsförlust.

Redan John Stuart Mill betvivlade att det någonsin uppfunnits en maskin som sparat en enda minuts arbete, vilket måste ha varit ett historiskt ögonblick av enighet mellan ludditerna och en liberal. Men så var maskinens verkliga sammanhang av arbetsexploatering, resursuttag och miljöutsläpp troligen också lättare att se med blotta ögat under industrikapitalismens gryning, när ännu inte alla smutsiga låglönefabriker förlagts på ett halvt jordklots avstånd från konsumenten. Det är först nu när det skymmer över det västerländska industriområdet som det blivit möjligt att leva i den högteknologiska, miljöcertifierade bubbla där man inte bara drar fördel av det ojämna utbytet, utan också kan unna sig att vara omedveten om det.

I det perspektivet framstår den globala handeln som ett nollsumme­spel. Alf Hornborg står med ena benet i Marx ekonomikritik, som han reviderar med sin egen teknikkritik, och det andra i 70-talets beroendeskola, som han uppdaterar med en grön metamorfos.

Med imperieforskaren Joseph Tainter som ledstjärna identifierar han några klargörande exempel på hur imperier alltid krävt så kallade spökarealer i periferin för att upprätthålla komplexiteten i centrum. Så var exempelvis de imperiebyggande engelsmännen beroende av malmfälten i Sverige, bomullsodlingen i Amerika, silvergruvorna i Sydamerika och slavexploateringen i Afrika, efter­som ­resurserna på de brittiska öarna inte räckte till för den livsstil man ville upprätthålla.

Förlagd till vår miljömedvetna samtid får analysen desto större sprängkraft. Från nationalekonomisk synvinkel är det lätt att intala sig att ett land som Sverige lyckats koppla isär ekonomisk tillväxt med utsläppsökningar. Blickar man där­emot bortom nationalstatsgränserna ser man att det bara är skuggorna som blivit längre: den svenska konsumtionens miljö­effekter har förskjutits till andra delar av världen. Den enes närhet till naturreservat är den andres grannskap med en röd slamdamm.

En central insikt är att industrikapitalism aldrig kan bli ett universellt tillstånd för mänskligheten, eftersom en hög teknomassa i Sverige alltid kommer att kräva stor tillgång till biomassa i något annat land. Att globalisera medelsvenskens levnadsstandard skulle kräva tre jordklot. Det är därför drömmen om teknikutveckling som global lösning på klimat- och resurskrisen kan kännas mer religiöst än vetenskapligt grundad.

Men vad är då alternativet till tillväxt och tekniktro? Hornborg, som vill angripa pengarnas nuvarande logik, föreslår ”sfärekonomi”. Det innebär att man vid sidan av de globala valutorna inrättar lokala ekonomier för produkter som livsmedel, ved, djurfoder och kompost.

Liknande idéer, som har odlats av medlemsbanken JAK och alternativa ekonomer, kan säkert få ett uppsving i takt med att finanskriserna återkommer och förvärras. Inte minst är tanken intressant på grund av dess inbyggda spärr mot att fattigas dagliga bröd blir utbytbart mot rikas lyxprodukter.

Problemet är förstås att en god idé utan någon social rörelse i ryggen blir orkeslös. Som Hornborg själv noterar väljer man sällan världsbilder utifrån deras sanningshalt eller förklaringsvärde, utan efter vad man kan leva med.

Och vad lever man bäst med i dag – teknikfetischism eller kompostrealism?