Vid det här laget finns det ett till synes oändligt antal böcker som vill förklara vad som är fel med islam och den muslimska världen, speciellt den arabiska delen av den. Den mest kända är Bernard Lewis korta polemiska pamflett ”What Went Wrong?” från 2001; den blev en global bästsäljare eftersom många trodde att man där kunde hitta förklaringen till terroristattackerna den 11 september samma år.
Nästan alla dessa böcker är skrivna av outsider, av västerlänningar som i fallet Lewis är framstående experter på den muslimska delen av världen. Men många av dessa böcker är enbart okunniga och fördomsfulla.
”The Crisis of Islamic Civilization” är ytterligare en i raden av analyser som vill svara på frågan: varför har den muslimska civilisationen halkat efter? När välstånd och demokrati gjort stora framsteg på andra håll i världen har en stor del av den muslimska världen visat sig immun mot frihet, demokrati och vetenskapliga framsteg. Författare är Ali A Allawi som i högsta grad är en insider. Han är född och uppvuxen i Irak där han varit både försvars- och finansminister efter Saddam Husseins fall. Det framgår tydligt att han också är en from muslim som med sorg i hjärtat betraktar den islamiska civilisationens förfall.
Denna stora, stolta och segerrika civilisation stod på sin höjdpunkt under ett par hundra år fram till 1300-talet. Abbasidernas Bagdad och al-Andalus – muslimernas namn på Spanien – var platser där vetenskap, filosofi och litteratur blomstrade. Men de stagnerade redan under medeltiden. Teologer fick stort inflytande; muslimer trodde att allt av värde som människan behövde veta stod att finna i Koranen och i berättelser om Muhammeds göranden och låtanden. Medan Europa hittade en ny dynamik stelnade den muslimska världen.
Situationen kom att förvärras genom västerländsk imperialism och kolonialism som tvingade in den muslimska kulturen i mallar som inte passade. Detta har bara förvärrats genom globaliseringen som i Allawis perspektiv göder en ytlig och kortsiktig girighet som bryter mot islams påbud.
Ta som ett exempel idén om nationalstaten som i väst är en självklarhet. Inom islam är den ett ganska nytt påfund. Den har inte alltid varit lätt att förena med de solidariteter som historiskt har utgjort kittet i den muslimska kulturen där man först och främst var muslim, inte irakier eller tunisier. Här finns också klaner, stammar och vidsträckta familjeband som långt ifrån alltid går att oproblematiskt kombinera med nationella idéer.
Västerländsk kapitalism är inte heller den lätt att utan vidare integrera i samhällen som vill vara muslimska. Islam förbjuder ränta på lån och utan sådan är det svårt att se hur kapitalismen skall kunna fungera. Allawi beskriver ingående hur banker har försökt komma runt Koranens bud men i det ser han bara ett enda stort hyckleri där vinstbegär varje gång övertrumfar Koranen.
Det finns de som menar att islam inte är förenligt med västerländsk demokrati, andra slår lika självsäkert fast att det inte råder någon motsättning mellan dessa. Allawi tar en resonerande medelväg mellan dessa båda ytterligheter.
Den politiska filosofin med demokrati och individuella mänskliga rättigheter är västerländska uppfinningar. Allawi skriver att människorättsrörelsen av många muslimer ses som ett instrument för att förstöra den muslimska världsbilden. Inom islam har rättigheter oftare beskrivits i termer av ”plikter och förpliktelser mellan människor: mot auktoriteter och mot dem som är oss underställda och, framför allt, mot Gud”. Han hävdar att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter kom till när ingen brydde sig om vad islam hade att säga i saken och att den skrevs utifrån ett västerländskt perspektiv. Han ställer frågan: ”Är mänskliga rättigheter universella, eller är de grundade i en speciell västerländsk tradition?”
Här finns nog inte ett entydigt svar. Allawi vill visa att de flesta av dessa rättigheter mycket väl låter sig praktiseras inom islam men att de där har annan grund som är mera teologisk och religiös än vad vi är vana vid i väst. Genomgående i hans bok finns en skepsis mot den individualism som han i stora drag ser som svårförenlig med Koranens budskap.
I Allawis text finns en elegisk, nästan defaitistisk underton. För att islam skall bli något mer än ett tomt skal av riter som hotar att slå över till religiös fanatism som hos saudiarabiska wahhabiter och afghanska talibaner önskar han ett andligt uppvaknande: ”Hela den uppenbarelse som finns i Koranen vänder sig till dem som ’tror på det fördolda’. Om man inte tror på det fördolda är det svårt att se hur man skall kunna återuppbygga en muslimsk civilisation.”
I Allawis perspektiv är den terror som utövas i islams namn inte i första hand en religiös offensiv riktad mot västerlandet utan snarare en kulturs dödsryckningar, ett symtom på en hel civilisations vånda och förfall. Denna tolkning är långt ifrån självklar men innan vi förkastar den kan vi åtminstone lyssna till röster som Allawis: den är insiktsfull, kontroversiell och kanske en aning verklighetsfrämmande. Den sätter sitt hopp till en långt ifrån självklar andlig renässans som förenar fromhet med den religiösa tolerans som Koranen åtminstone på ett ställe förespråkar.