När det var dags att välja favoriter till Nobelpriset för några veckor sedan valde både Ingrid Elam och jag den kanadensiska författaren Alice Munro här i DN. Hon är 78 år gammal och har sedan debuten 1968 skrivit 16 novellsamlingar.
Hon är hyllad av kritiker och författarkolleger, mångfaldigt prisbelönt. Men Nobelpriset kommer hon aldrig att få och när ni läst den här recensionen kommer ni att förstå varför.
I dag bor Alice Munro både i Ontario och Brittish Columbia. Men hon är uppvuxen i Wingham, Ontario, där fadern drev en räv- och fjäderfäfarm och modern var lärare. Barndomslandskapet med stora sjösystem, jordbruksmark och skogar, med spridda byar och småstäder och Toronto strax intill, har förvandlats till en litterär trakt i hennes böcker. Man förstår att hon läst och inspirerats av författare som Carson McCullers, Eudora Welty och William Maxwell.
Nu har Atlas förlag börjat ge ut Munro på nytt, efter att ett annat förlag gav ut tre titlar för tjugo år sedan. I augusti kom pocketen ”Kärlek, vänskap, hat” och nu ”Nära hem”, ett urval av några av hennes allra finaste berättelser. Fram på vårkanten kommer dessutom den nyskrivna samlingen ”För mycket lycka”.
För mycket lycka? Smaka på det. Titlarna är så anspråkslösa att de knappt går att memorera. Och just det lågmälda draget är typiskt för denna författare.
I novellerna möter vi gestalter i alla åldrar. De präglas av de amerikanska och kanadensiska livsformen där människor ständigt tycks befinna sig i rörelse. Någon flyttar för att jobba på ranch i British Colombia, en annan semesterkör från Vancouver till Ontario eller försöker hinna fram till en fars begravning i Winnipeg.
Det gör dem alla lite vemodiga eftersom deras rötter är djupa men samtidigt osäkra. Varje person som presenteras sätts ofta in i ett kluster av relationer, av familj, släktingar och bekanta. Dessa perspektivbyten och parallellskeenden är alltid spänstiga och vidgande. Historierna tar sig liksom fram på bredden.
Genom det skrivsättet blir ingen person central. Visst är det exempelvis svårt att glömma moster Beryl (i novellen ”Kärlekens vägar”) som en sommardag kör in på gårdsplanen i en kungsblå Chrysler och vänder upp och ner på sin kristna släkt, men i övrigt skapar Munro sällan tydliga huvudpersoner.
I hennes svagare noveller kan det ibland bli sövande, som att titta ut över ett majsfält där ingen gröda växt sig högre än de andra, men ofta får hon fram ett kvillrande liv genom sitt berättande. Det finns något djupt sympatiskt, ja direkt demokratiskt, i ett berättande där alla får vara individuella, men på samma nivå.
Och här är Munro en mästare. Det är närmast osannolikt hur en författare kan samla så många subtila iakttagelser av hur människor fungerar. Gester, känslor, miner, repliker, kläder, tyger, mer eller mindre dolda tecken som låter oss ana vilka de är. Hos Munro sker det märkliga att i samma stund ett drag eller en detalj lyfts fram blir resten av personen än mer hemlighetsfull och lockande.
En av hennes mest glimrande noveller heter ”Kalkonsäsongen”, och ingår nu i ”Nära hem”. I den får en 14-årig flicka arbete på en kalkonfarm inför jul. På farmen finns blandade typer; slampiga Irene, pryda Glady, och systrarna Lily och Marjorie som är fula i mun. Men där finns också förmannen Herb som lär henne att ta ut hjärtan och muskelmagar ur de kalla kalkonkropparna. Han är manlig och omtänksam, en sådan där övergångsman som oroliga flickhjärtan kan behöva när de ska kliva in i en vuxen kvinnas sexualitet.
Jag läste novellen i 20-årsåldern och blev förälskad i den varsamme Herb. När jag för några år sedan läste om den igen såg jag att Munro klart och tydligt skriver att Herb är homosexuell. Det måste jag bara ha blockat ut. För mig har berättelsen om den ångande kalkonfarmen under den kalla stjärnhimlen alltid varit en fantastisk berättelse om initiation.
Man kan säkert läsa Munro utan att se storheten i det här breda och horisontella berättandet. Hon skriver inte på Nobelpristagarvis om exil i en mer grandios mening, inte heller om historiens Förintelseläger eller efterkrigstidens världsordning. Därför tror jag att Ingrid Elam och jag aldrig kommer att få ropa ”Äntligen!”.
Munro är snarare en av alla dessa intensivt seende, som med lakonisk humor, kunskapstät och mättad blick och osviklig känsla för komposition och konstfullhet aldrig kniper det största priset. En av de där omsorgsfulla och nedtonade genierna som finns i varje generation och som ingen riktigt kommer ihåg när det ska skrivas historia.