”Alla är vi stora romaner Erik Beckman som litteratur-, musik- & kulturkritiker 1965-1995

Är sann dikt bra dikt? Och går det att säga om en dikt är sann eller osann?

Då menar jag inte innehållet eller det biografiska, utan den underliggande avsikten. Kan man som kritiker eller vanlig läsare kräva av författaren att han eller hon helhjärtat ska visa känslan eller tanken dikten vill föra fram, räcker det inte med att slänga in några bilder eller lite rekvisita som talar om vad dikten handlar om, vad den vill att man ska känna eller tänka?

När jag läser ”Alla är vi stora romaner, Erik Beckman som litteratur-, musik- och kulturkritiker”, inser jag att det kanske är här man kan veta om man själv funkar som kritiker: om man kan avläsa såna skillnader. Erik Beckman kunde det, och med en humor och lätthet som får också de svåraste iakttagelserna att verka uppsnappade i förbifarten.

”Jag protesterar mot poesi som är osann i förhållande till den situation den uppstod i. Dikt är inte liv. Dikt ska lyda det faktiska livet.”

Så skriver Beckman, och i den andan gör han sedan bland annat ambivalent kaffeved av en Ragnar Strömberg-dikt som han egentligen inte gillar men ändå respekterar eftersom stilen är kongenial med innehållet.

Det här handlar nu inte om något tillkämpat krav på förenklande realism, sådan har Beckman inte mycket till övers för: ”En massa nutida svensk prosa har gått ihop i en enda stor bekvämlighetsinrättning. På dörrn står det REALISM.”

Nej, snarare handlar det om att Beckman faktiskt, enbart med tillgång till själva texten och obe­roende av dess eventuella adekvata verklighetsbeskrivning, tycker sig kunna avgöra om den är sann eller osann, rent av bra eller dålig. Det är nu inget poängsystem med plus eller minus av tvärsäkerhet: Beckman är ofta tveksam. Men han redovisar alltid sin dubbla blick. Inte nog med att han kan peka på subtila undanmanövrar hos texter, han kan dessutom formulera motsägelser i sin egen läsning.

Ju längre jag följer Beckman, des­to mer inser jag att det inte räcker att urskilja sådan här textuell sanning, man måste också veta hur man ska handskas med den. När jag själv började skriva kritik hade jag en instinktiv känsla för ärlig och oärlig text, för manipulativ respektive uppriktig hantverkskonst. Det var inga problem att avläsa såna grejer i texter, och jag gjorde det med entusiastiskt och moralistiskt raseri. Det gör jag fortfarande, men numera räknar jag alltid till tio först. Vad jag inte fattade som ung och grön var nämligen hur otroligt svårt det är att formulera aningar av den här typen, det räcker inte med att ilsket vräka ur sig att en text gör sig till eller sysslar med kosmetiska förförelsetrick, även om man vet att den gör det. Tvärtom är det är en otroligt subtil syssla – motsatsen till ilska faktiskt – att ta reda på hur och varför. Och inte minst: Varför jag känner att texten gör det, och provoceras av det. I dag ser jag det som det absolut svåraste uppdraget inom kritikskrivandet – att, när en text känns manipulativ, klara av att formulera varför.

Det är det här draget i Erik Beckmans kritik som fångar mig allra mest: hans oerhörda förmåga att dra brallorna av lurpassande tricks och till seriositet förklädd språklig lättja. Han är modig också: det är ju inte säkert att han alltid har rätt, men det skiter han i. All kritik han skriver representerar nämligen enbart hans egen läsning, han gömmer sig inte bakom det tveeggade skyddet av att försöka bonda med de kommande läsarna av verken han recenserar. Han försöker sällan sätta sig in i en tänkt läsares hjärna, han är i sin egen hjärna.

Det kan förstås uppfattas som individualistiskt och partikulärt. Men motsatsen är lömskare och kan avfärdas med ett citat från Beckman själv: ”I stället för att försöka verbalisera sin faktiska reaktion inför boken gissar sig kritikern in i rollen som den presumtiva läsaren. _ _ _ Boken blir inte ett faktum utan ett slags eventualitet, som om den bara vore ett utkast eller en prototyp vars bärkraft ute i marknadsvimlet och läsecirklarna kritikern tvingas fundera över.”

Det här inträngande sättet att bedöma autenticitet vore förstås olidligt om Beckman inte samtidigt vore så fruktansvärt rolig. I urvalet finns inte bara texter om poesi, utan också om musik, och inte minst, bortsett från att alla texter är skrivna med humor, också några artiklar om humor, om tanken på stor konst som en förening av humor och allvar, eller snarare, som ett varken eller-tillstånd. Ibland har han nördig gubbhumor, vilket han erkänner själv, men roligast är han som misantrop, när han till exempel aggressivt sågar sig genom Kurt Vonneguts produktion eller kör så det ryker i sin hatiska hang-up på science fiction.

Tyvärr kan jag inte se förutsättningarna att någon skulle kunna skriva som Beckman i dag. Det vore svårt på grund av det ospektakulärt resonerande och samtidigt roligt pratsamma tonfallet – det här är texter som har all tid och allt utrymme i världen att följa stickspår, tics och ovidkommande associationer. Jag saknar en Beckman i dagens kritikerklimat, och jag saknar de kultursidor och framför allt den inställning som skulle kunna göra honom eller henne möjlig.

Erik Beckmans dotter, Åsa Beckman, är biträdande kulturchef på DN. Därför bad vi Aase Berg, som är litteraturkritiker på Expressen, att gästrecensera.