"I familjen Settergrens vardagsrum satt det tre förnäma damer och så Tommy och Annika och deras mamma. Ett härligt kaffebord stod dukat, och i den öppna spisen brann en brasa. Damerna pratade lugnt och stilla med varandra. Allt var så fridfullt. Men plötsligt stördes friden. I gevääääär."
När en hårdspacklad och militäriskt vrålande Pippi Långstrump går till attack mot borgarkärringarnas kafferep kan man ju inte annat än ryckas med. Ansiktet i tårtan, sockret på golvet, och rent hus med deras snipiga klassförakt för smutsiga och tjuvaktiga hembiträden. Pippi vinner förstås. Damerna tittar ogillande, snörper på munnarna men tiger. Och ingen tar trasungen i hampan och lyfter ut henne. De är redan från början besegrade av den passiva medelklassfemininitet som häftar vid själva fenomenet kafferep, och en testosteronladdad Pippi är i det sammanhanget en aning overkill.
Bilden av en karnevalisk Pippi som röjer bland förstockade medelklassdamer kommer för mig medan jag läser senaste numret av Fronesis med det senaste halvårets debatter om väskor, koftor och medelklass i tankarna. "Varför älskar alla att hata medelklassen?" som Gabriella Håkansson och Malin Ullgren frågade för några veckor sedan (DN 26/5).
Fronesis tema är lämpligt nog borgerlighet, omslaget pryds av en kaffekopp och avslutas med en essä om Habermas reflektioner kring kaffehusens betydelse för utvecklandet av en politisk offentlighet på 1600-talet. Det är ett fridfullt nummer, vilket kan tyckas en aning paradoxalt med tanke på de höga tonlägen som diskussionerna om klass och konsumtion genererat.
Men så är Fronesis långt ifrån ett kafferep. På det kaffehus som Habermas inte så lite sentimentalt beskriver som en fri rymd mellan marknad och stat där det politiska subjektet kunde födas och formas, ägde kvinnor inte tillträde. Och även om Fronesis markerar sin medvetenhet om de begränsade perspektiv på historien som kaffehusen därmed erbjuder, framstår borgerligheten i deras tappning som en märkligt enkönad organism. Män stångas med män om ekonomiskt och politiskt utrymme och kvinnorna är - då liksom nu - hänvisade till att manifestera sin existens i konsumtionen.
Redan 1913 konstaterade en tyske sociologen Werner Sombart att även om männen vill leva gammalborgerligt sparsamt "så ser fruarna till att lyx, vällevnad och prakt blir till en del av ett nytt, borgerligt levnadssätt". Till skillnad från Karolina Ramqvist i Arena (3/07) tror jag inte att skuldbeläggandet av kvinnors konsumtion växer ur en vänsterdröm om enkla svar. I stället är det en logisk följd av en historieskrivning som per definition inte kan beskriva kvinnor som skapande, vare sig av politik, mervärde eller konst, utan bara som parasiterande på manlig kreativitet. Mäns konsumtion kan aldrig på samma sätt skamstämplas eftersom män alltid också är producenter och samhällsbyggare. Kvinnorna däremot, bara shoppar.
Symptomatiskt nog är det först när Fronesis når vår egen tid - och kvinnors närvaro i världen för skams skulle inte går att undvika - som kaffet bränner till. Det feminina har nämligen, som brittiska sociologen Stephanie Lawler skriver i sin artikel om medelklassidentitet, en särskild plats i alla klassdiskussioner, och det oavsett vilken klass det handlar om.
Hennes utgångspunkt är medelklassens behov av att avgränsa sig gentemot arbetarklassen med hjälp av äcklet, "underklassen luktar illa", som George Orwell skrev bara några decennier innan Pippi stormade in på kafferepet med kladdigt rouge och nedhasad klänning. Och det är just den där vulgärt sminkade kvinnogestalten som Lawler ser framträda i den brittiska offentliga debatten om den problematiska underklassen. När medelklassen riktar sin analytiska blick mot underklassen ser den: "mammor med hårdsminkade ansikten, tatuerade axlar, små rosa toppar, blekfeta ansikten och blonderade hår som skvallrade om en diet bestående av hamburgare, cigarretter och giftbesprutad mat", som en kulturjournalist skrev i The Independent.
Precis som Håkansson och Ullgren visade fyller kvinnogestalter samma äckelfunktion när det gäller att distansera sig från den förkättrade medelklassen. Medan underklasskvinnan i sin rosa topp visar alltför mycket, visar den sippa medelklasskvinnan i sin noppiga kofta alltför lite; medan den senare har för mycket världssamvete har den förra inget alls.
Och när kvinnorna lyckats erövra det gemensamma kaffedrickandet förvandlas det offentliga samtalet till ett kafferep; fridfullt men ointressant eftersom den samhällsdanande debatten flyttat någon annanstans. Kanske är det så man ska tolka det faktum att männen lyst med sin frånvaro i både dagis- och väskdebatterna, medan de - som vanligt - dominerat den fortfarande pågående debatten om litteratur? Den statusfyllda politikdiskussionen förs inte längre på kultursidorna, utan möjligen på ledarsidor och mellan skål och vägg; exit männen.
Och kvar står kvinnorna och räds medelklasstigmat, eftersom "medelklass" har blivit ett kodord för kvinna. I det här sammanhanget används ordet för att understryka hur patetiskt det är när kvinnor ska tala politik men aldrig kan lyfta blickarna ur handväskan, bortom dagisgården och sina egna privata omständigheter. Kaffehusets stolta arv förflackat av kaffemostrar i kulturkoftor.