Allen Shawn: "Wish I Could Be There: Notes from a Phobic Life"New York: Penguin (2007)

Allen Shawn "Wish I Could Be There: Notes from a Phobic Life"New York: Penguin (2007)
Allen Shawn är en femtiosjuårig kompositör och musikprofessor i Vermont. Han längtar till Europa, till Japan, vars rika musikliv han beundrar - "Wish I Could Be There". Men han kan inte flyga. Inte heller åka tåg, korsa broar eller gå genom fönsterlösa korridorer. Hans hangups är oräkneliga. Han vänder om, uteblir, gör vänner besvikna.
Diagnosen är agorafobi. Det började i skolåldern med gåtfulla svimningar, magont och en oresonlig dödsångest. Efter college reser Shawn till Paris, med båt, för att utveckla sin pianobegåvning, men rasar allt längre ned i fobiernas mörker. Han undviker hissar, tror att han ska dö när han stiger in i en tunnelbanevagn och kan till sist inte heller åka buss. Den värld som skulle ligga öppen har krympt till ett knappnålshuvud av skör trygghet omgivet av kontinenter av namnlös fasa. En bild av världen som han samtidigt underkänner som orimlig.
Hur är detta möjligt?
Fobier är vanliga. Kanske en av tio - ingen vet riktigt, eftersom få söker vård - under någon period i livet har besvär. Elfriede Jelinek, som citeras i boken, lider så svårt av att bli betraktad av andra att hon inte kan hämta Nobelpriset. Andra kämpar med alkohol och tabletter för att våga tala, kunna somna, klappa hundar.
Shawn trodde länge, liksom många av sina terapeuter och läkare, att det var något i hans barndom som var orsaken. Mot slutet av 1970-talet kommer de sedan så vanliga beteendeterapierna. Hans etnografier av dessa sessioner - exempelvis flygskräcksträningen på La Guardia - borde vara obligatorisk läsning för psykologi- och medicinstudenter. Han har stor respekt för flera av dem som försökt hjälpa honom. Men det som gör boken intressantare än alla terapievangelier är att ingenting fungerar särskilt bra.
Mest på egen hand, men med bistånd från forskare, har Shawn satt sig in i kunskapsläget. Det avviker knappast från kbt-litteraturens gängse. Skillnaden är inlevelsen. Shawns djupa erfarenhet av ångestens irrationalitet, och hans litterära förmåga, gör honom till den perfekte förmedlaren av neurologernas resultat.
Boken börjar med en ångestskildring. Shawn kör bil längs en mörk väg. Plötsligt har det gått litet för lång tid sedan han såg ett hus. Och han vet redan när tanken kommer hur alltsammans ska sluta: med en fullt utvecklad panikreaktion, som han redogör för med sakkunnig omsorg.
Den unge Shawn visste inte vad evolutionen betyder för den mänskliga rädslan. Bokens författare vet: vi är programmerade att bli rädda - för spindlar, ormar, mörker, höga höjder, trånga platser, öppna ytor, allt okänt. Detta gav överlevnadsfördelar i ett avlägset förflutet. Då skulle vi, som de djur vi är, fly, fäkta eller "frysa" till en låtsad död - "flight, fight or freeze". Redan Darwin var inne på det. Reaktionerna behövs inte längre, men programmeringen är kvar.
När väl skräckimpulsen har tagit fäste i hjärnan är den självständigt arbetande fysiologiska apparaten svår att stoppa. Panikångestens typiska förlopp är inte olikt en epileptisk reaktion. Har det hänt en gång, ökar risken för att det ska inträffa igen. Så ser för övrigt också vår nya människosyn ut, med den fria viljan trängd under hjärnans biokemiska regemente.
Detta vet många numera. Men hur litet det hjälper att veta vet bara den som verkligen vet. Shawn låter läsaren bli en med-vetande. Vi är med honom på ångestens insida. Med honom får vi insikt i fobisk poesi av Emily Dickinson och T S Eliot.
Kollegan Arnold Schoenberg, som Shawn skrivit en bok om, led av fobi för talet tretton. Han gör en av de märkvärdigaste analyser jag sett av Munchs "Skriet". De käpplikt upprättgående som inget anar, och den drabbade, ensam utan nåd på den svindlande bron, utslungad i sitt bländande intet av färger.
Shawn förstår Pascals ångestfyllda tacksamhet över att blott finnas till, i ett ofattbart ögonblick mellan "de oändliga tomrummens eviga tystnad". Han läser Kierkegaard med den medkännandes oro snarare än med filosofihistorikerns pincett. Han är förvånansvärt lojal mot Freud, vars tolkningsindustri han vill avveckla, men vars fabelaktiga tro på könslängtans frälsande makt han känner igen sig i.
Kan barndomen ändå ha betytt något? Shawns mor var journalist, en varm och intelligent kvinna. Fadern var redaktör, ofta sluten, tyst petande bland sina ord, men med en underbar humor när han öppnade sig. Han levde länge ett dubbelliv med sin älskarinna. Allen och brodern Wallace fick inget veta. Betydelse? Båda föräldrarna var lindrigt fobiska, modern hundrädd, fadern växelryttare, ständigt i skräck för att bli avslöjad. De instruerade taxichaufförer portionsvis, gav aldrig en slutdestination genast. Deras judiskhet förblev halvkväden, en familjegrimas utan stolthet.
Allens tvåäggstvilling, systern Mary, är autistisk och institutionaliseras tidigt. När Allen sent i livet ska besöka henne - en åtta timmars bilresa, som alltid med en trygg påse munkar i sällskap - lyckas han först vid tredje försöket. Efter många år sitter han på nytt intill sin syster och upplever en djup, självklar samhörighet. Hennes läkare ger honom ännu en pusselbit: tvillingarnas kemiska gemenskap i mammas mage. Det tycks fylla honom med hopp: det finns en urvätska där vi kan vara hela. Vi vill så gärna ha förklaringar.
Ändå är Allen Shawns bok från början till slut en icke självömkande, sprudlande uppslagsrik, men ändå stillsamt melankolisk, skildring av hur svårt, kanske omöjligt, det är att förstå orsakerna till våra egenheter - för att inte tala om att "bota" dem. Ett fobiskt liv är och främst ett liv.
Vår tids hurtiga budskap, ton­säkert fångat av musikern Shawn, är att man kan lära sig att sätta demonerna på plats och sig själv på ett panikfritt spår, om nu ens hjärna går med på det. Han vill också själv tro så, men ler redan åt nästa misslyckande. Morgondagen har nya sanningar, vi kommer aldrig att veta allt. Man älskar denna bok, ty den säger oss det vi vill höra: att vi är oupphinneliga i vår gåta.
Sverker Sörlin
litteratur@dn.se