Många läsare och recensenter lät sig ruskas om av Amanda Svenssons debutroman, ”Hey Dolly”, som publicerades 2008. Jag kan förstå varför. Här hade vi fanzinens, e-zinens, flygbladens, de nattliga mobilsamtalens och de begåvade bloggarnas uttryck – med samma energi, översminkade smärta och förvirring; fast koncentrerat, rättstavat och utgivet mellan tjocka pärmar på ett riktigt förlag.
Det finns så mycket avbruten och övergiven litteratur där ute bortom pärmarna, men Amanda Svensson hade talangen att göra en hållbar roman av den utan att finfiltrera, fåfängt förädla och göra avkall på omedelbarheten i uttrycket.
Svenssons debut hör alltså till de romaner som uppdaterar litteraturen med nya uttryck som genast ter sig så självklara att de snabbt kan förringas.
Hur går man vidare efter något sådant?
Amanda Svensson svarar på den frågan med ”Välkommen till den här världen”.
När jag skriver detta pendlar jag mellan att genast och kort överösa hennes roman med pressrosor – som det en gång hette – och att försöka förklara varför just den här romanen är ett bedövande färgrikt fyrverkeri i en årsutgivning av svenska romaner som annars mest består av fuktiga ettöressmällare.
Jag försöker mig på det senare.
Detta är en berättelse om ung kärlek. En kärleksroman alltså, och inte nog med det, det är dessutom ett ödesmättat triangeldrama i god grekisk fristil. Först lär vi känna Greta, som är 21 år och står i begrepp att flytta från ett fjantigt konstkollektiv i Malmö till Köpenhamn, där hon arbetar som servitris på en restaurang. Därefter kommer Simon, som utan egen förskyllan blivit the shit i Köpenhamns inre innekretsar.
Och så Claus – dådkraftig dåre i detta drama, sedan fyraårsåldern förbunden med Simon och på ett obestämt sätt väldigt rubbad och utlevande.
Greta och Simon kommer att träffa varandra, det förstår man. Och Claus kommer att se Greta som en rival. Man frestas att beskriva det hela som ett kemiskt experiment med tre komponenter men utan ansvarsfull handledare. Bristen på ansvarsfulla handledare är ju för övrigt utmärkande, och förmodligen också en förutsättning, för ung kärlek.
Kanske har Amanda Svensson helt enkelt gett sig fan på att ta sig an detta det mest slitna av alla teman. En förkrossande majoritet av alla kärleksstories är ju usla, men Svenssons hör till det fåtal som känns, som gör någonting med en.
Hon lyckas med att – som för första gången – använda den samtida storstadens flåsfåniga cred-index som både bak- och förgrund till det där maskspelet som brukar få utgöra sensmoral i fiktion riktad till ungdomar. ”Han har sagt att han älskar mej. För den han tror jag är”, filosoferar Greta. Fast läsaren vet att hon i själva verket tror att Simon älskar henne för den hon tror att han tror att hon är, fast hon har fel.
Det är riktigt plågsamt att följa denna kärleksaffär från en position bakom de skal som arv och miljö har låtit hårdna kring huvudpersonerna. Och det mjukaste skalet kommer att krossas mot Köpenhamnsgryningens bangårdar.
Det som gör ”Välkommen till den här världen” till en väldigt bra roman, och inte bara till en väldigt bra kärleksberättelse är förstås allt det där som berättas utan att egentligen höra till handlingen. Hoppen mellan stilarter. Den suveräna leken med poetiska skolor och nivåer som skär sig hos många andra. En butter socialrealism från horstråket Istedgade kan hos Svensson hastigt övergå i en symbolistisk bild – ”De slänger tulpaner från balkongerna. Han fångar dem mellan tänderna, deras stjälkar är bittra och färgar tungan grön” – som mest erinrar om Majakovskij när han är som mest uppfylld av livet och levandet.
Eller de drastiska perverteringarna av kärlekens alla schlagerrefränger: ”Kärlek ska vara som en stor, okänd kontinent. Man landstiger, och sen vill man ägna resten av sitt liv åt att bygga bo och slakta ursprungsbefolkningen.”
Även de mest hårdföra popmodernisterna får utdelning. Som i romanens crescendo där ett av bokens många låtcitat fogas in utan vidare hänvisningar: ett spår från The Magnetic Fields projekt ”69 love songs” – en tredelad cd med den till synes hopplösa ambitionen att utforska vad som möjligen kan återstå att upptäcka på området kärlekspoplåtar.
Amanda Svensson har gjort något liknande med sin nya roman, och jag gläds åt resultatet.