Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Ambitiös stridsskrift för en jagad dramatiker

Från firad författare till hånad, motarbetad och tystad – den radikala nydanaren Alfhild Agrell gav sig in i en starkt manlig genre och utmanade krafter som kom att slå henne tillbaka. DN:s Maria Schottenius läser en ny biografi – med stigande raseri.

Ingeborg Nordin Hennel
”Alfhild Agrell, rebell, humorist, berättare”
Atrium

År 1981 skrev litteratur­forskaren Ingeborg Nordin Hennel en bok om den svenska 1880-talsförfattaren och dramatikern Alfhild Agrell: ”Dömd och glömd. En studie i Alfhild Agrells liv och dikt”. En nära vän påminner mig om att jag när den kom ut tyckte att det kändes för sorgligt med dessa nedslående författaröden.

Nu kommer Ingeborg Nordin Hennel, professor emerita i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, med ännu en bok om Alfhild Agrell; en omfattande biografi där författarens hela livsöde och litterära livsverk behandlas bland annat med hjälp av privata brev. En lite roligare titel den här gången: ”Alfhild Agrell, rebell, humorist, berättare”.

Alfhild Agrell är ett exempel på en skribent som höll fast vid sin indignation och sin blick på de könsmässiga orättvisorna, men som efter stora succéer hos kritik och publik blev utmobbad av några tongivande manliga författare. Och de kvinnliga författarkolleger som tidigare varit hennes vänner ställde sig inte solidariskt vid hennes sida, utan kände av den nya tidsandan och månade om sina egna karriärer.

Genombrottets män och kvinnor, 80-talisterna i den radikala kretsen ”Det unga Sverige” som Alfhild Agrell tillhörde fick under sekelskiftet se sitt engagemang för samhällets orättvisor bli ifrågasatt. Det ansågs för prosaiskt och olitterärt att intressera sig för verklighetens trista missförhållanden. 90-talisterna slog till, med Heidenstam i täten.

Men Alfhild Agrell, uppvuxen i Härnösand, dotter till en konditor, kom aldrig att ge upp sin ambition att skildra kvinnors villkor, så som hon uppfattade dem. Hon höll fast vid sin skarpa blick och lätta stil, som gett henne stora framgångar i början av 1880-talet, då hennes dramatik av litteraturhistorikern Karl Warburg jämfördes med Henrik Ibsen, till Ibsens nackdel.

Ingeborg Nordin Hennel slirar inte när det gäller faktaunderlag för sina resonemang och iakttagelser. Biografin har ju som genre blivit rätt upplöst, en röra av fakta och fiktion och det är djupt tillfredsställande att här läsa en bok där författaren gör reda för det hon kommer fram till och förklarar varför. Det är en bok som ger en stark känsla för tidens yttre och inre uttryck, hur det var och hur människor tänkte. Och man blir ganska illa berörd av hur vissa personer, med August Strindberg i spetsen, manipulerade den litterära scenen på grund av tvivelaktiga preferenser – som sällan hade med litterär kvalitet att göra.

Alfhild Agrell, som föddes 1849 och hade varit amatörskådespelers­ka i Sundsvall, debuterade i Dagens Nyheter med ”Skymningsprat”; fyra berättelser som hon skrev under pseudonymen Thyra. Hon var då 29 år och ofrivilligt barnlös i ett äktenskap som senare upplöstes. Hennes genombrott kom med pjäserna ”Räddad”, ”Dömd” och ”Ensam” som sattes upp på Dramaten. ”Dömd” recenserades av en 24-årig Hjalmar Branting, som tyckte det stod klart att Alfhild Agrell var en författare av ”hög rang” som vågade visa hur illa det stod till med moral och etik. ”Dömd” sågs också av Selma Lagerlöf, som var 26 år, gick på seminariet och tog djupa intryck av pjäsen. August Strindberg, som senare skulle börja sin stora marsch mot ”kjolväldet” gav sig in i debatten om ”Dömd” fast han var utomlands när den sattes upp. Han måste ha läst sig till innehållet, vilket var tillräckligt provocerande för att han skulle lockas (dock aldrig förverkliga) att skriva en fortsättning på ”Dömd”.

Agrell hade gett sig in i en hittills manlig genre och även om den omedelbara reaktionen på hennes dramatik var sensationellt positiv, även i tidningarna, hade hon utmanat krafter, som sedan kom att slå henne tillbaka.

Alfhild Agrells utseende gjorde henne ovanligt omsusad i sällskapslivet på tidigt 80-tal. I familjen Curmans salonger i deras villa på Floragatan samlades tidens kulturella jetset och i en bok av Gurli Linder står det om ”en ung dam, full av skälmskhet och behag, vacker som en dröm. Det är fru Alfhild Agrell och herrarna samla sig kring henne som flugor på en sockerbit…”. Själv är hon senare i livet snarast bitter över denna utvärdering av hennes utseende: ”Jag undrar om det kan finnas en människa på jorden, vars förtjänster har blivit så hatade som mina och vars s.k. skönhet har blivit till en sådan olycka.” Hon vill bli ”seriöst uppfattad som författare och människa, inte som läcker och omsvärmad salongsdekoration”, skriver Ingeborg Nordin Hennel.

I just detta avseende var det lättare för en person som Anne Charlotte Leffler, som enligt sin kollega Victoria Benedictsson (som inte verkar ha varit sen att recensera sina vänners utseende) ”är mycket ful. Ful mun, fula tänder, ful hy”.

Victoria Benedictsson beskriver även Alfhild Agrells utseende och konstaterar att ”hon måste ha varit en fullkomlig skönhet”. ”Men hon förefaller obetydlig och kälkborgerlig vid sidan av fru Edgren. Hon ser så hjärtans fruntimmersaktig ut.” Och så vidare: ”Hennes figur är så rund och fyllig. Det är en söt och vacker fru, men ett snille? Nej. – Hon tycker om att göra sig grann. Man skulle icke bli förvånad om hon vore bornerad (inskränkt). Det finns ingenting djärvt och friskt hos henne.”

Redan här kan man se vilken osäker bundsförvant Alfhild Agrell hade i Victoria Benedictsson, som för övrigt efterträdde henne som älskarinna till Georg Brandes i Köpenhamn.

En författare som oreserverat tog männens parti är Skåneförfattaren Stella Kleve (pseudonym för Mathilda Malling) som i artikeln ”Om efterklangs- och indignationslitteratur i Sverige” hånar bland andra Alfhild Agrell: ”Fruarna äro värst. Snart kunna de ej bärga sig smekmånaden ut, förrän de skriva en eller annan liten novell, eller åtminstone en liten dramatisk situation/…/som för den uppskakade läsaren öppnar ett oändligt perspektiv av oförrätter och elände.”

Ellen Key är en av de kvinnliga intellektuella som inte släpper Alfhild Agrell, men hon avstår från att skriva någon biografi över henne, vilket hon gjorde med Anne Charlotte Leffler och Victoria Benedictsson. Victoria Benedictsson är ständigt föremål för litteraturvetenskapliga tolkningar och analyser och Monica Lauritzen kom 2012 med en intressant biografi över Anne Charlotte Leffler,”Sanningens vägar”.

Sedan Alfhild Agrell jagats från scenerna började hon författa under pseudonymen Lovisa Petterkvist. Hon skrev berättelser framför allt om människor i norr och blev populär med sina folkliga och kåseriska skildringar. Agrell valde ideligen nya genrer, som lästes och berömdes tills det avslöjades vem författaren var. Vilket skedde när hon parodierat August Strindberg eller Ola Hansson eller, värre, Carl David af Wirsén och Svenska Akademiens stipendiepolitik.

Hon reste mycket, bytte ofta adress, hade nästan inga pengar, ville inte heller ta emot gåvor och bidrag och efter en tid av sjukdom och relativ enstörighet dog hon 1923 och enligt Ingeborg Nordin Hennel hade hon ”sopat igen spåren efter sig”. Det fanns inte mycket material efterlämnat och de flesta brev, ett drygt sextiotal, som Nordin Hennel använder är ställda till Ellen Key.

Jag märker att jag läser denna bok med ett litet raseri inom mig. Småsvär hela tiden. Samtidigt som jag är på trygg mark inom en gedigen och väl underbyggd litteraturforskning.

Det här inte mindre än en stridsskrift för Alfhild Agrell, välskriven och välgörande. En klart feministisk handling.