En befolkning som aldrig bränner höbalarna bakom sig. Familjer som skakas av allt våldsammare könsrollsuppror. Ett land i konvulsioner över sin egen modernisering. Ett land som heter Sverige.
Vem kunde tro att en nästan fyrahundrasidig doktorsavhandling i litteraturvetenskap, om ett fenomen som ingen tidigare på allvar brytt sig om, skulle bli sommarens mest rafflande närhistorieläsning?
I ”Höra hemma” har Amelie Björck undersökt vad 1900-talets så kallade radioserieteater egentligen handlade om och jag är rätt förbluffad över fynden hon gjort. I dag är den speciella sorts följetong som hon närstuderar, ett slags populärkulturella radiokammarspel där publiken följer livet hos en viss familj, en nästan helt undanskymd genre. Men i det 1930-tal där de käcka rösterna i den svenska pionjärserien ”Ingenjör Björck med familj” knastrade ur apparaterna kunde serieproducenterna räkna med att manusraderna fick genomslag.
Den handlade om en proper fast frispråkig medelklassfamilj i Stockholms innerstad. Och sändes i nästan hundratrettio avsnitt under sju och ett halvt år med början 1936. Björck beskriver stämningen i landet under perioden som orolig och spänd. Det är krig i Europa, mobilisering och ransonering i Sverige. Antalet radiolicenser ökar stadigt och mediet blir med det oroliga världsläget inte bara en brummande nöjesmaskin med magiska musikkvartar, utan också en potentiell propagandaapparat. Ett verktyg för att få befolkningen att hålla igen med hamstringen och hitta till skyddsrummen: teman som båda pedagogiskt tas upp i serien.
Men det är framför allt en annan egenskap som Björck fascineras av. Hon jämför den nya radioserieformen med pressens krönikor och dagsverser. Liksom dessa tar de regisserade familjeminuterna upp ”aktualiteter i tiden” och blir alltså ”en plattform för lyssnarnas igenkännande”, skriver hon. ”Samhället riktigt flyttar in i hemmet.”
Hon beskriver på ett roande sätt hur dramaturgin byggs upp: Ingenjörsfamiljen får ofta besök av mer eller mindre amoraliska personer som de sedan, likt ett slags vid livsfara hastigt enad organism, didaktiskt rättar till och stöter ut. Som den ”vampiga” Fru Holten, som lever livet och har ”valt bort barn”. Ett grepp som kommer att bli stilbildande för hela genren.
Kriget skulle komma att ta slut, cikoriakaffet skingras för vinden. Men i övrigt kan man säga att de huvudteman som Björcks första studieobjekt tar upp aldrig lämnar familjeserierna i radio. Den i hemmet helt handlingsförlamade ingenjören Göstas vurm för det gamla bondesamhället, som flammar upp på sommarstället, är i fokus i exempelvis den märkliga amatörproduktionen ”Hällebäcks gård”, som spelades in i Västerbotten och hade premiär i riksradion i mars 1959.
”Att vara mor och matmor är inget yrke, det är ett kall”, säger matriarken Anna i det smakprov som finns på cd:n som förlaget skickat med. Man hör hur ensemblen vänder manusbladen, och hur hela den Sigge Stark-författade serien vänder sig mot den ”nya” livsstilen i stan, där den av jordbruksreformen bortdrivna befolkningen irrar kring.
Landets olika lantbruksförbund blev ursinniga över attityden som serien gestaltade: så här grepgreppande och bakåtsträvande ville de inte att yrkesgruppen skulle framställas!
Ett slappt öra skulle väl bara notera den knasiga patinan i en femtiotalsradioföljetong som ”Lilla Fridolf och jag”. Men Amelie Björck visar hur den korpulente toffelhjälten, som hukar under huskorset Selma, både ingår i och frigör sig från det könskomplementära system som urkärnfamiljen bygger på. Han är ”feminint förtrolig med sitt känsloliv”. Samtidigt är det sexistiska gubbar av hans konjaksklunkande sort som har den absoluta makten utanför husets väggar.
Men något har satts i gungning. Jämlikhetsutvecklingen gestaltas stegvis genom serierna Björck djuplodar. Och i den tidiga 90-talsproduktionen ”Scener ur en betänketid” tar kvinnan i familjen helt enkelt fram en såg och klyver dubbelsängen mitt itu.
Är då kulturuttryck som de här radiodramasatsningarna passiva speglar av en pågående utveckling eller aktiva delar i en förändringsprocess? Både och, menar Björck. Som lutar sig mot filosofen Paul Ricœur och sociolingvisten Norman Fairclough när hon slår fast att ”varje symboliskt uttryck på en gång utgör förutsättningen för och effekten av pågående historiska, sociala förändringar”.
Till sist kan man förstås undra hur en familjebaserad, politiskt samtidsspeglande radioteaterserie för vår tid skulle te sig. Jag tror att den till exempel skulle kunna hämta inspiration i femtiotalsserierna där egenskapen ”intellektuell” hånades. Och där en rollfigurs intresse för modern poesi med Björcks ord ”gav vid handen att karaktären i fråga snart skulle motas ut ur familjehägnet”. Se där Göran Hägglund! Där har du äntligen ditt eftersökta verklighetens folk. Som inte skulle gråta över några indragna konstnärslöner.
Man skulle föresten också kunna ratta in urserien om 30-talets ingenjörsfamilj. Där hemmafrun Karin påpekar det ojämlika i att kvinnor som blir gravida förlorar sin anställning när de gifter sig. Och pappa Gösta muttrar att ”många kvinnor som får barn ändå tappar intresset för sitt arbete”. Ett Vårdnadsbidrag skulle väl sitta fint, Herr Ingenjörn?