Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Amos Oz: Judas

I Amos Oz nya roman ”Judas” skildras staten Israel i skenet av Judas Iskariots förräderi. Björn Wiman läser en Nobelvärdig författare som briljerar i litterärt stämningsmåleri.

Roman
Amos Oz
”Judas”

Övers. från engelska av Rose-Marie Nielsen
Wahlström & Widstrand, 332 sidor

 

Med tanke på de dunkla omständigheter som kringsvävar hans fall så är det märkligt att Judas, den store förrädaren, har lämnat så blygsamma avtryck i litteraturhistorien. Hans huvud tuggas förvisso sönder och samman i nedersta kretsen av helvetestratten i Dantes Inferno, men annars kan jag på rak arm bara minnas Tor Hedbergs roman ”Judas” från 1886 och Jorge Luis Borges novell ”Tre versioner av Judas”. En av dem som har skrivit finast om Judas svek mot Jesus är annars Jonas Gardell, som i sin bok ”Om Jesus” fäster sig vid kristendomens kanske allra mest gåtfulla grymhet – scenen där Jesus fördömer den ensamme stackare som har fått i uppgift att administrera hans offerdöd. Det är synd att Pär Lagerkvist inte ägnade Judas en av sina existentialistiskt färgade kortromaner.

Detta litteraturhistoriska underskott råder Amos Oz i viss mån bot på i sin nya roman ”Judas”, vars originaltitel på hebreiska är ”Evangelium enligt Judas” och som nu ges ut på svenska i översättning från engelska av Rose-Marie Nielsen. ”Vi är alla Judas”, säger huvudpersonen Shmuel Ash, en 25-årig student med förstorat hjärta och ostyrigt skägg som sliter sitt krulliga hår med den ofärdiga mastersuppsatsen ”Judiska aspekter på Jesus”. Efter att ha blivit lämnad av sin flickvän tar Shmuel anställning som sällskap och samtalspartner hos den rörelsehindrade åldringen Gershom Wald – en skrockande, spränglärd och ironisk intellektuell som var med i den inre kretsen kring staten Israels födelse.

I sina nattliga samtal har de gott om tid att reda ut varför det har varit så tyst kring Judas också i den judiska idétraditionen, som om även den har införlivat bilden av honom som mänsklighetens fiende framför andra – svikaren och Kristusmördaren, inkarnationen av sambandet mellan judendom och förräderi. I de djupaste skrymslena av judehatarnas fantasi är det alltid Judas som personifierar judarna.

”Judas” är en klassisk och i ordets bästa bemärkelse tänkvärd roman, skriven med lätt hand och – föreställer jag mig – tungt hjärta.

I huset finns också Atalia – en både stil- och hemlighetsfull Mrs. Robinson-gestalt som sköter om Gershom Wald och utövar en svår lockelse på den unga Shmuels lidelser. Atalia är dotter till Shealtiel Abrabanel, en person som i Oz romanfantasi också han var med i Israels statsbildningsprocess 1948, där han utmanade landsfadern David Ben-Gurion om det rättfärdiga och hållbara i idén att skapa en exklusivt judisk stat. I romanen har Abrabanel – likhet med Judas – gått till historien som den värste av alla förrädare. När han dog var han, berättar Gershom Wald, kanske den ensammaste och mest hatade mannen i Israel.

Kring dessa personer – och deras idéer – spinner Amos Oz en stor idéroman i det intima kammarspelets format, där den lugubra stämningen under en rå och fuktig vinter i Jerusalem i skiftet mellan 1950- och 60-tal bidrar till den på alla sätt klaustrofobiska atmosfären i Gershom Walds hushåll.

Läs mer: 5 saker alla borde veta om Amos Oz

I centrum för samtalen står två frågor: statens Israels existens och förräderiets väsen. Romanen utspelar sig tolv år efter Israels tillkomst 1948 och sju år före sexdagarskriget och den påföljande ockupationen 1967, men själva grundfrågan – och den intellektuella utmaning som den inrymmer – är tidlöst aktuell. Ska Israel förstås som ett land som alla andra eller som en stat med ett särskilt uppdrag? Shealtiel Abrabanel må vara en fiktiv romanfigur, men han har en verklig motsvarighet i några av de namn i den judiska statens tanketradition – Ahad Ha’am och Martin Buber bland andra – som under åren trängts bort då de varnat för att en sammanblandning av politisk sionism och judisk messianism i längden skulle bli ödesdiger för både Israel och judendomen.

I den delen påminner han även om romanförfattaren själv. Amos Oz är ju en av dem som genom åren envist förfäktat uppfattningen att det måste vara möjligt att på samma gång vara mycket proisraelisk och mycket propalestinsk, eftersom denna motsättning alltid har handlat om två parallella konflikter: å ena sidan palestiniernas legitima motstånd mot en diskutabel statsbildning och en påföljande olaglig ockupation, å den andra Israels lika legitima kamp mot dem som vill se dess judiska befolkning utplånad.

Det nya är däremot tidsandan, där den vänsterliberala fredsrörelse som Oz alltid har tillhört har gått från att vara en bred, accepterad politisk hållning till att ses som en smal statsfientlig sekt av extremister, avfällingar och – ja, förrädare.

Risken med att läsa Amos Oz – och för den delen även hans landsman David Grossman – är att man blir så förblindad av den ideologiska och politiska tematiken i deras romaner att man glömmer att läsa dem också som de suveräna författare de ofta är.

I ”Judas” excellerar Amos Oz framför allt i litterärt stämningsmåleri. Den mörka skuggan mellan cypressernas täta murar, de nattståndna dunsterna bakom stängda fönsterluckor och de rostande vattencisternerna på mörka gårdsplaner samspelar med den olycksbådande stämningen, såväl i huvudpersonens inre liv som i nationens yttre. På de dystra, regntunga gatorna vandrar misstänksamma nattvakter och sjangserade skriftställare. Gevärseld från Jordanien ljuder i natten – bara för att då och då brytas av ett doftstråk av stärkmedel och Atalias violparfym.

Det är en försvunnen värld – en värld som ingen som har läst Oz överväldigande mästerverk ”En berättelse om kärlek och mörker” kan undgå att minnas eller beröras av. Men i romanen finns också en lika plötslig som fantastisk öppning mot ljuset och våren – och en fristående historisk novell som konstfullt binder samman Bibelns Jerusalem med dagens. Den person som tidsandan bestämmer sig för att utpeka som ”förrädare” kanske i själva verket alltid är den som är mest trogen.

”Judas” är en klassisk och i ordets bästa bemärkelse tänkvärd roman, skriven med lätt hand och – föreställer jag mig – tungt hjärta. Med den både befäster och aktualiserar Amos Oz sin kandidatur till Nobelpriset i litteratur.