En pärla från 30-talet. Anaïs Nin debuterade med surrealistisk ton.
Det är svårt att tänka sig någon tid i vår del av världen då fler frågor stått på sina spetsar än 1930-talet. De politiska ideologierna stred, frågor om ”ras”, kön och sexualitet skulle snart explodera. En av de som upptogs av denna intellektuella storm var Anaïs Nin.
I förordet till den erotiska novellsamlingen ”Venusdeltat” skriver Nin: ”Jag hade en känsla av att Pandoras ask rymde den kvinnliga sensualitetens mysterier, så olika mannens och så omöjliga att beskriva med männens språk. Sexualitetens språk är ännu inte uppfunnet”. Resonemanget återspeglas hos kvinnor också senare. Det finns något att upptäcka – med hjälp av ett nytt, kroppsligt språk.
Ironiskt nog är de erotiska novellerna språkligt sett inte särskilt originella – Nin tvingades av beställaren att ta bort allt poetiskt som stod i vägen för själva akten. De har däremot en kärv knäpphet som är uppfriskande. Uppfriskande är också de berömda dagböckerna, där sexuella och konstnärliga experiment diskuteras. När Nins skönlitterära debut ”Incestens hus” (1936) nu för första gången publiceras på svenska visar den ännu en aspekt av författarskapet.
Det rör sig på surrealistiskt maner om en drömlikt poetisk text, där ett jag blir till: ”Jag minns min första födelse genom vatten.” I ett symboliskt lastat språk söker jaget efter sig självt, ”VET NÅGON VEM JAG ÄR” och väljer sitt kön: ”När jag såg dig Sabina, valde jag min kropp.” Att bli till är att skilja ut sig själv från andra; incest är att ändå till sist åtrå det eller den som är en själv lik.
”Incestens hus” är – med risk att låta vårdslös – typiskt 1930-tal. Drömmen, den oheliga korsningen mellan Jung och Freud, poesin som en väg till kunskap om människan. Det är förvisso ett spännande nedslag; ett inlägg kanske i kampen om det nya språket. Men särskilt intressant är att se hur denna medvetet skönlitterära text är så mycket mer tidsbunden än Nins mer avslappnade texter i dagböcker och noveller.
Den knappt 40-sidiga texten tolkas i var sitt kunnigt efterord av översättarna Helena Eriksson och Helena Fagertun. Här ställs teman ur debuten mot Nins övriga författarskap, vilket bidrar starkt till behållningen. Sammantaget blir det en liten pärla.