Kuppen 1809. Skickligt om det småaktiga och godtyckliga i historien.
.
När statskuppen är över bärs Gustaf IV upp på Slottet och dumpas i en stol. Där sitter han, nedspydd och med en blödande arm efter att ha snubblat i en trappa. Själv har han lyckats tillfoga hovjägmästare von Greiff en rispa med sin värja. Mer blodvite än så blev det inte den 13 mars 1809, då det kungliga enväldet i Sverige gick i graven.
Hur viktig kuppen var för det moderna Sveriges framväxt är en historikerfråga av gammalt och ädelt märke. Något avgörande hände, det finns ett före och ett efter. Men vad var då det viktiga?
Det vi firar den 6 juni är 1809 års grundlag, som förvisso tog ett stort steg mot en modern maktdelning, vingklippte kungen lite och återupprättade delar av tryckfriheten. Men det som egentligen utmärker 1809 är nog att det var den sista dödsryckningen hos det svenska imperium som fallit sönder under hela 1700-talet.
Anders Isakssons sista bok "Kärlek och krig" är en faktatät skildring av själva statskuppen. Egentligen är det inte så mycket krig, och inte så mycket kärlek heller, som ryms mellan pärmarna. Isaksson nystar upp intrigen med samma tålamod som det fordras för att reda ut en hoptrasslad spinnspörulle. Han fokuserar på två huvudkontrahenter: generalen Adlercreutz, som ledde palatskuppen i Stockholm, och överstelöjtnant Georg Adlersparre, som drev på skeendet genom att sluta separatfred med Norge och sedan sätta sin armé i marsch från Karlstad till Stockholm. Mellan dem fanns både personlig rivalitet och djupa skillnader i politisk åskådning.
Det var Adlersparre som intresserade Isaksson. Han menade att denne inte fått den plats han förtjänar i Sveriges moderna historia, och efter ett tag tror man honom. Adlersparre var betydligt mer av intellektuell än Adlercreutz, och gav under några år ut "Läsning i blandade ämnen" där många av samtidens radikala tänkare behandlades - vilket ledde till att tidskriften förbjöds.
Det är också Adlersparre som står för kärleken. På väg mot Stockholm förälskar han sig i den hälften så gamla fröken Louise Linroth, och Isaksson menar att de plötsliga äktenskapsplanerna nog dämpade revolutionsivern. Men flera av de radikala inslagen i 1809 års grundlag bär ändå Adlersparres märke.
Isaksson tecknar intrigerna i sådan detalj att landet Sverige nästan försvinner bakom ryggarna på en trätande herrklubb. För kuppen 1809 blir här en kamp inom ett litet skikt av militärer och hovmän. Men landet omkring dem var ett rike i snabbt sönderfall, där superiet nått obegripliga höjder, där städer som Stockholm hade en negativ befolkningsutveckling och där smittkoppor och kolera härjade.
Jag hade gärna sett mer av detta land runt farbröderna - då hade man också sett mer av vad som faktiskt stod på spel. Men som skildrare av piruetterna kring köttgrytorna är Isaksson här, som i sin stora Per Albin-biografi, säkrare än de flesta. Förtjänsten med "Kärlek och krig" är att Isaksson får fram det småaktiga och godtyckliga i de stora skeenden vi kallar "historiska". Det var sådana maktspel som intresserade honom.