Världen är ond. Litteraturen är god. Till och med när litteraturen försöker vara ond blir den god. Själva avsiktligheten i ”ondskefull litteratur” avslöjar att författaren vill spränga våra ramar, få oss att se sanningar i vitögat etcetera. Kort sagt vill gott. Litteraturen flyter alltid upp till ytan som en gummianka. Och om den inte gör det, om den är ond, rasistisk eller lågpornografisk på riktigt, så bestämmer vi oss raskt för att det inte är litteratur. Eller i alla fall inte ”god litteratur”.
Den bild Anders Johansson drar upp i sin nya essäsamling ”Göra ont. Litterär metafysik” är lätt klaustrofobisk. Litteraturens finhet är så tagen för given att man kan kalla en litteratursajt för Bokhora i förvissning om att det fina ordet är starkare än det fula och vinner betydelsekampen. (”Vinhora”, ”Bilhora” eller ”Resehora” skulle inte fungera lika bra, konstaterar Johansson.) Man kan säga att man är litteraturknarkare eller att skrivandet är som en drog utan att någon oroar sig för ens hälsa. Tvärtom. Lena Adelsohn Liljeroth beställde till och med en utredning i hopp om att fastställa ett samband mellan kultur och folkhälsa. Det visade sig att läsande människor inte var friskare än andra (det kan man se med blotta ögat annars), men beställningen säger något om hur fullständigt litteraturen misslyckats med att framstå som subversiv inför makten.
”Göra ont” består av femtiosex spränglärda, snyggt betitlade och ofta knivskarpa miniessäer (eller kanske snarare kapitel i en enda lång essä) om det onda, det goda och litteraturen. Startpunkten är den oväntade renässansen för begreppet ondska, mer eller mindre dödförklarat under det förra århundradet och nu plötsligt en självklar del av det offentliga samtalet i folkmun, i rätten, bland politiker och psykiatrer och inte minst i barnens lekar och i fiktionens sagomonster. Hur ramlade vi tillbaka in i denna ”rest av en gammal dålig metafysik” som filosofihistorikern Manfred Kuehn beskriver den?
Boken öppnar med några frestande och frånstötande nedslag i vår tids skandaler: Leif Silberskys tal om kampen mellan gott och ont i Englamördaren Anders Eklund; Nationalencyklopedins beskrivning av Josef Fritzl som ”ondskan personifierad”; Natascha Kampuschdramat tolkat som kärlekssaga och den inneboende ondskan i kärlekssagan som sådan (sedd genom österrikiska litteraturvetaren Rainer Justs ögon). Innan boken är slut har Johansson, tillsammans med en mängd briljanta döda och levande filosofer där Theodor Adorno alltid står som korrelat och överjag, arbetat sig igenom Balkankriget, Irak, Abu Ghraib, 11 september, Rwanda och Auschwitz.
Genom alltsammans löper en uråldrig fråga: Ska man titta draken i ögonen eller inte? Ska man försöka förstå ondskan (för drakar var synonymt med ondska innan dinosaurier blev gosedjur) eller, som Sankt Göran, blunda och hugga? ”Finns det fall när tänkandet som sådant är oansvarigt, respektlöst eller rent av skadligt? Eller är det tvärtom alltid skadligt att avstå från tänkande, förklarande och teoretiserande?” Det var en knäckfråga för Voltaire och Rousseau och förmodligen världens bästa fråga att grunna på under en livstid.
Teodicéproblemet är en struntsak i jämförelse. Att få resonera om saken tillsammans med en intellektuell självplågare som Anders Johansson är fantastiskt.
För det mesta. Varje kapitel presenterar någon fascinerande teori i ämnet ondska/godhet/litteratur på ett så hemtamt och inspirerande sätt att det väcker en vild lust att läsa all världens böcker. Men sen kommer en mening i stil med: ”Men tittar man närmare på det här argumentet” eller ”naturligtvis går det att invända” eller ”därmed går den och den i samma fälla som han/hon försökte definiera”. Och ibland är motargumenten så mycket torftigare än teorin att man trillar ner i en dialektisk depression.
Det känns som om författarens temperament i grunden är rebelliskt, att han skulle vilja följa Bataille (som detroniseras i kapitlet ”Bataille och bajset”) och bejaka det destruktiva för dess frigörande kraft; att ”gå hela vägen tills dialektiken rämnar”. Men den hegelianska pendeln svänger alltid tillbaka igen just när han ska ta språnget.
Det är irriterande, samtidigt som det är själva orsaken till att man litar på Johansson. Han verkar bli beklämd av varje vederläggande. Han njuter inte, som många, av att se att motsatsen alltid också är sann, av att rycka mattan under fötterna på oss. Han klyver atomer men gråter samtidigt över alla vackra sanningar som måste dö.
Ibland finner han, nästan skuldmedvetet, en lättnad i stilen, i textens andning, som i de briljanta kapitlen ”Och. Det”, om en återkommande formulering i Anders Eklunds vittnesmål och ”Det. Och” om Primo Levis väg till skrivandet. Ibland finner han lugnet i Adornos metafysiska ”både och”-svar på drakdödarfrågan.
Och i slutkapitlet om Astrid Lindgrens saga ”Mio, min Mio” kommer lindringen i form av melankoli. ”Riddar Katos lidande”, där den onde riddaren tolkas som en författare som plågas av sina onda tankar, är glasklart skriven och landar i en – för boken – perfekt slutmening. Bo Vilhelm Olsson, pojken på parkbänken, ”försöker övertyga sig själv om det omöjliga: att utopin har förverkligats, att hans historia har blivit verklighet, att avståndet mellan subjekt och objekt är upphävt. Att litteraturen kan bringa försoning.”
Jag som alltid trodde att lille Bo dog där på parkbänken. Men det kanske är sak samma.