”The whispering may hurt you, but the printed word might kill you”, sjunger Morrissey på skivan ”You are the quarry” (Du är villebrådet). Efter att ha genomlevt, och överlevt, ett antal mediedrev borde han veta vad han talar om, liksom andra personer som – korrekt eller inte – antas ha missbrukat sin position, och vårt förtroende; folkvalda som har ljugit, idrottsmän som fuskat, näringslivstoppar som stulit eller skådespelare som har knarkat. Det börjar som en befogad journalistisk granskning, och kan sluta som ett ylande mediedrev där inget annat än ett nedfällande av bytet räknas.
Alla förstår att en människa som gömmer sig bakom soffan när kvällstidningsreportrar krafsar på balkongdörren, när barnen intervjuas på väg hem från skolan, när släktingar, vänner och kolleger ombeds kommentera komprometterande uppgifter mår skräp.
Någon gång ibland hamnar en journalist själv framför drevet. Som Anders Pihlblad, TV 4:s politiska reporter som tog en bättre kväll på lokal tillsammans med statsminister Fredrik Reinfeldts förra statssekreterare Ulrica Schenström, fotograferades genom krogfönstret och den närmaste tiden fick uppleva sitt eget yrkes inneboende blodtörst. Kyssen, notan, fylleriet.
Den inledande delen av Pihlblads bok ”Drevet går” handlar om utvecklingen från den natten och något år framåt. Ulrica Schenström, som entledigades från sina tjänster strax efter den berömda krognatten, har skrivit bokens förord.
Det är inte utan en viss irritation som man börjar läsa. Jag tänker att här kommer ännu en som har gjort bort sig och försöker rättfärdiga sitt handlande, ännu en som har blandat samman yrkesetik med privatliv – men ihärdigt åberopar någon grotesk immunitet mot ansvar och konsekvenser. Första kapitlet ”Min egen historia” vimlar mycket riktigt av uttryck som ”att drabbas” av, eller ”falla offer” för ett drev, och det som satte i gång drevet beskrivs som ”händelsen” – ungefär som om Pihlblad och Schenström råkade snubbla till på gatan för att sedan få ett mediedrev efter sig.
Men snart byter boken karaktär – från halvt självömkande partsinlaga till journalistisk genomlysning av fenomenet mediedrev. I pedagogiskt uppbyggda kapitel – ämnen som drevets dramaturgi och dess konsekvenser, dreven på internet, när det privata inte längre är privat, att göra en pudel, att möta drevet samt konsten att överleva ett drev.
Ett separat kapitel ägnas åt kvinnor i mediedrev och uppfattningen att kvinnor jagas och hängs ut hårdare, åtminstone om deras handlande innehållit moraliska tveksamheter. Och privatmoraliska skandaler torde vara mediedrevets främsta drivkraft, i konkurrens med finansiella skandaler och maktskandaler.
Massor av exempel och personer passerar förbi, före detta pressvillebråd som Lars Danielsson, Yvonne Ruwaida, Wanja Lundby-Wedin, Liza Marklund, Tiina Rosenberg, Jan Guillou, Erik Fichtelius, Björn Ranelid och Edvard Unsgaard uttalar sig. Docent Bengt Johansson på journalisthögskolan i Göteborg, JMG, intervjuas flitigt. Advokater, medierådgivare och en mängd andra tänker och analyserar. Utländska verk kring skandaljournalistik, och alla möjliga svenska tidningstexter citeras. Bokens personregistret rymmer 296 namn. Drevbegreppet används väl frikostigt; att jämföra hetsjakten av Lars Danielsson efter tsunamikatastrofen med den mobbning som Björn Ranelid upplevde i en ickerecension av hans bok borde inte vara exempel på samma sak. Gemensamt för många av dem som Pihlblad intervjuar är att de åtnjuter hans sympati, i förekommande fall beundran.
Det är en imponerande ambitiös bok. Pihlblad vänder på varje sten och han skriver på en rak och effektiv journalistprosa, med viss känsla för miljöer. Han vill verkligen göra ett gott jobb.
Dock tenderar ambitionen att bli lite av ett problem. Det blir väl långt, pratigt och för instruktivt. Saker upprepas och en och annan vidöppen dörr sparkas in. Personer återkommer flera gånger (”… vilket han berättar om tidigare i den här boken”), men Pihlblad har svårt att hålla sig från att ändå återberätta halva den historia som vi läste om 50 sidor tidigare.
Detta sagt med reservation för att boken sannolikt inte är menad att läsas från pärm till pärm. Som undervisningsmaterial på journalistutbildningar torde den vara ett utmärkt verktyg, på tillträdande befattningshavares nattduksbord också. Men framför allt borde den ingå som diskussionsunderlag på landets nyhetsredaktioner. Journalistisk granskning är grundbulten i en demokrati, och mediedrev är många gånger en nödvändighet för att avslöja korruption och maktmissbruk – men det är övergrepp och förföljelse också.
Anders Pihlblad skriver det inte rakt ut, men förvånande många väljer, kanske mänskligt nog, en tokig strategi när de jagas av ett mediedrev. De kan tiga och vänta på att stormen ska bedarra. De kan erkänna, beklaga, kanske ställa sin plats till förfogande. Och de kan blåljuga, anklaga medierna och envist kräva oinskränkt respekt. Men de väljer det tredje alternativet: ”Lyssna på mig, jag hade inte sex med den kvinnan” (president Bill Clinton om Monica Lewinsky), ”Rappakalja!” (justitieminister Anna Greta Leijon om Ebbe Carlsons introduktionsbrev), ”Någon måste ha lagt något i min drink eller så” (Sven Nylander om sitt kokainintag), för att nämna några.
För hur kränkt och demoniserad man än har blivit så borde alla veta att ytterst få gånger tröttnar ett drev, lägger ner jakten och vänder om.
Eller som Yvonne Ruwaida säger i boken: ”Det går aldrig att vinna ett drev. Det går bara att säga förlåt, förlåt, förlåt.” Och att ta ansvar för sitt handlande, borde man tillägga.