Att vara afrikaaner och emot apartheid var inte som att vara vilken förföljd samhällskritiker som helst. Det brott man begick var inte främst mot regeringen. Nej, att vara afrikaaner och ta ställning emot apartheid, det var som att vara emot sig själv.
Författarna André Brink, Breyten Breytenbach och advokaten Bram Fischer kom alla från framstående afrikaansfamiljer med nära band till makten och fick betala ett högt pris för sitt ”förräderi”. De kallades kafferboeties och den egna familjen tog avstånd. Vänner sade upp bekantskapen.
André Brinks memoarer ”Skiljevägar” är ett otroligt spännande stycke historia. Som många nittonhundratalsmemoarer skildrar de ett avgörande uppbrott. Brink växte upp i en nationalistisk boerfamilj med en far som var advokat. Införandet av apartheid hälsades av familjen med ”en nästan religiös glöd som milstolpar på vägen mot afrikaanerns återerövring av sin identitet.” Afrikaanerna led av en panisk skräck för att försvinna. Minnet av boerkriget, då boer sattes i koncentrationsläger av engelsmännen, hölls levande. För André som liten fanns skräcken under sängen. Han visste, utan att någonsin våga titta, att det låg en svart man där och väntade med kniv.
När Brink började på universitetet handplockades han, tillsammans med F W de Klerk, till die Broederbonds ungdomsförbund. Där skolades framtidens afrikaanerledare. Man kan se detta i bilderna på Brink från den tiden, i den bestämda rynkan mellan ögonbrynen, i blicken, hållningen – hur han är medveten om att vara utvald. Han vill redan bli författare men lyckas inte; det blir pinsamma överspända melodramer om nybyggare.
Och kanske skulle Brink ha förblivit banal om han inte åkt till Paris i början av sextiotalet. Där mötte han existentialismen, var med om 68-revolten och umgicks för första gången med svarta människor som jämlikar. Det sydafrikanska samhället började kännas bigott och trångt. Och när Sharpevillemassakern inträffade 1960 var Brink inte skyddad av boersamhället. Han såg sitt folk utifrån och såg att det förtryckte andra folk. I sin dagbok skrev han: ”Det är illa nog att tillhöra ett folk som står inför utplåning – men det är ett rent helvete att tillhöra ett folk som förtjänar utplåning.” Vem är han? Ett uppfordrande ord karvat i ett bord på Sorbonne slår honom i ansiktet: Moi.
Brink tog de existentialistiska idéerna, åkte tillbaka till Sydafrika och tillämpade dem på apartheidsituationen. Det visade sig vara ett genidrag. Människan som står inför ett livsavgörande moraliskt val, fungerade utmärkt för att skildra apartheid i romaner som ”En torr vit årstid” och ”Rykten om regn”.
Jag tycker dock att André Brink fortfarande kan vara överspänd, särskilt när det gäller relationer mellan kvinnor och män. Kvinnor blir liksom ofta ”väsen” i hans romaner, som den ”gåtfulla och förföriska” Nicolette i ”Ambassadören” eller den ”eviga naturkraften” Ma-Rose i ”En kedja av röster”. Det är som om Brink tenderar att falla tillbaka i femtiotalets boermiljö. Och detta drag märks också i memoarerna! För när han kopplar av och blir borgerligt tillbakalutad, pratar sentimentalt på om sin nya unga polska fru och vilka fantastiska barn han har, då vill man bara föra tillbaka honom till Paris och sätta en gatsten i handen på honom.