Det är lätt att gråta, skratta och förfäras över det tidiga 1900-talets ras- och nationsrelaterade konstsyn. Vid samma tid pågick ett intensivt kulturutbyte mellan Sverige och Tyskland. Men i mötet med den tyska modernismen, i synnerhet expressionismen, drabbades Sverige av främlingsskräck och motvilja. Besatt av tanken på värdebeständiga nationella olikheter såg svenska konstkritiker den kosmopolitiska expressionismen som ett hot mot föreställningen om såväl den egna som andra nationers naturgivna konstidentiteter.

Så här beskrev Erik Blomberg gruppen Die Brücke i Stockholmstidningen 1922: ” negerprimitivism urartad till osmaklig tatuering”. För Mollie Faustman i DN var utställningen ”Nyare tysk konst” 1922 ”klumpig”, ”brutal” och otrogen mot sitt germanska ursprung. ”Kväljande … som vore man instängd i ett rum med giftiga gaser”, tyckte Nils Palmgren om Franz Marc i AT 1918. I Svenska Dagbladet 1916 ondgjorde sig August Brunius över målaren Vasilij Kandinskys korsning mellan ”slavisk känslosamhet”, ”den ryska folkkonstens brutala färgskala” och ”tysk metafysik” som ”kryper och krälar och fladdrar och slingrar mellan ramkanterna”.

Först med 1970-talets feminism och internationella solidaritetsrörelser fick den tyska expressionismen sitt fulla erkännande i svensk konstkritik och historieskrivning. För min generation förvandlades de föraktade expressionisterna Gabriele Münter, Emil Nolde och Ludvig Kirchner, Paula Modersohn-Becker, Oskar Kokoschka och Egon Schiele till sinnebilder för social, konstnärlig och sexuell frigörelse. Samtidigt levde motviljan mot expressionismen kvar. Än i dag har till exempel Lena Cronqvist inte ansetts värdig en separatutställning på Moderna museet.

Citaten här ovan är hämtade från Andrea Kollnitz smärtsamt klarläggande och högaktuella avhandling i bokform; ”Konstens nationella identiteter. Om tysk och österrikisk modernism i svensk konstkritik 1908–1934”. Här kartläggs i detalj hur den svenska konstkritiken och historieskrivningen genomsyrades av det nationella projektets tro på rasbetingade konststilar, degenerationsideologier och geografiskt nedärvda folkkaraktärer.

I syfte att bygga och befästa den egna konstidentiteten konstrue­rade Sveriges mest inflytelserika konstkritiker en tolkningsrepertoar späckad med nationalistiska antiteser. Mot bilden av den vulgära, vilda och formlösa tyska expressionismen ställdes en svensk samhörighet med den tänkta franska folk- och konstsjälen. I den svenska konstkritiken beskriven som förfinad, intellektuell och formsäker, sinnlig och samtidigt igenkännbar. ”Franskt vin mot tyskt öl”, konstaterar Andrea Kollnitz.

Få gjorde motstånd mot tidens vetenskapligt sanktionerade rastänkande. Med Kollnitz omfattande arbete tydliggörs hur motståndet mot den tyska expressionismen kom att legitimera nazismens rashygieniska konstpolitik som förklarade modernismen som evolutionärt rasförgiftande och utnämnde fransk klassicism och romersk antik till den ariska rasens medfödda estetik (!). En stil som i nazistiskt måleri gestaltades av viljekraftiga män, rosenkindade soldater och ariska gracer. Därtill en mytologisk Leda som fortplantar sig med Zeus utklädd till svan och familjer i gotiska kläder.

Under läsningen av Kollnitz bok förstår jag varför min skolundervisning i bild lät våra expressionistiska övningar stanna vid Henri Matisse, Vincent van Gogh och Jean Dubuffet. Troligtvis för att van Gogh ansågs tyglad av den franska impressionismens pointillism och komplementfärger. Att nazismen föredrog klassicistisk konst talade min småstadsskola tyst om. Förmodligen för att inte fläcka ner sina klassiska ideal.

Det vill inte heller tidskriften Axess som i en intervju (nr 7/09) med den neoklassicistiska skulptören Alexander Stoddart lanserar åsikten att det egentligen ”är den modernistiska konsten som harmonierar med de nazistiska idealen” och ”att kubistiska, dadaistiska och expressionistiska verk” är skapade ”inom ramen för en ideologi som…ägnade sig åt systematiska massmord.”

I ljuset av Kollnitz undersökning är denna omvända historieskrivning lika vedervärdig som historieförnekande. Kollnitz källforskning fyller inte endast ett outforskat tomrum. Den utgör även ett stoppargument i debatten med dagens nationalistiska och kulturkonservativa konstkritik som förklarar bort den europeiska och svenska konstens rasteoretiska historia som ”rasbiologiska beskyllningar” (Bodil Zaleskys blogg), ”förvillelser” (Axess blogg) eller ”svammel” (Inga Magnussons blogg).

I dag har den värdekonservativa konstdiskussionen tagit över det tidiga 1900-talets nationalistiska retorik. Bilden av den skadliga samtidskonsten ställs nu mot den uppbyggliga dåtidskonsten. Då hellre fransk än tysk, visar Kollnitz. Nu skönhet mot fulhet.

Johan Wennströms angrepp på samtidskonsten på Svenska Dagbladets ledarsida 23/12-09, med rubriken ”Skönheten trängs ut när det fula tar över”, ekade av mellankrigstidens expressionismskräck. I bakgrunden ekar också Wennströms hänvisning till Sverigedemokraternas och de kulturkonservativas husfilosof, den engelska nationalisten Roger Scruton.

Andrea Kollnitz lär mig att tolka rastänkandets metaforer och hitta tankegodsets rötter.