Det är framtiden. Och den är i stort sett redan här, läser jag i senaste numret av tidskriften Forskning och Framsteg (3/10). Forskarna kallar det ”förstärkt verklighet”, augmented reality, och all grundteknik finns redan som embryon i olika datorprogram och mobil-
applikationer.
Snart kan man på ögonblicket få reda på inte bara vem som ritat huset man just står vid, utan också vilka lägenheter som finns lediga i det och vad de kostar. På visningen kan man via ansiktsigenkänning i mobilen få fram namn och personnummer på konkurrerande spekulanter och vad de har på banken och därför kan tänkas ha råd med att bjuda.
Allt som krävs är lite förfinad teknik, snabb uppkoppling – samt, förstås, monstruösa mängder lagrade, indexerade och sökbara data. Uppgifter som samlas i detta nu, systematiskt och outtröttligt, i en närmast obegriplig omfattning. Det är egentligen bara en tidsfråga innan allt vetande, ja all information över huvud taget finns åtkomlig på en knapptrycknings avstånd.
Så när är vi där? Om tre hundra år, tror visionärerna på Google. Fast när man läser Andreas Ekströms nya bok om sökmotorföretaget som är på god väg att lägga framtiden under sig får man en lika kittlande som kuslig känsla av att den dagen är betydligt närmare än så.
”Google-koden” är en behändig liten reportagebok om världens största ämne. Ekström är en snabbfotad journalist som älskar webb, blogg, sociala medier – samt Google. Han har träffat geniala nördar och visionära entreprenörer i både det väldiga huvudkontoret i Kalifornien och det betydligt mindre i Sverige.
Googles skapelseberättelse liknar många andra i digitalåldern. Några universitetsnördar får en idé och blir på rekordtid superföretagare med miljardinkomster. Men trots växande makt och alltmer monopolliknande ställning har Google – till skillnad från Microsoft, som alla avskyr men tvingas använda – lyckats behålla ett slags pionjärimage som mänsklighetens nya kunskapsbank och lyckliggörare.
Det är roligt att följa med på Ekströms resa, inte minst för att han själv är så fascinerad av den sinnesvidgande, kreativa värld som är Googles i allt från framtidsstrategier till anställningspolitik. Det är också svårt att inte dras med av en lekfullt avspänd företagskultur där ledordet är ”Don’t be evil”, klädkoden fri, maten gratis och legobitar ligger strödda i sammanträdesrummen.
Men först och främst förstås av alla hisnande möjligheter som öppnar sig i idéfabrikens alla storslagna projekt, från kartläggningen av hela jorden till inskanningen av alla böcker. Det är så spännande – och liksom bussigt – att man hela tiden helst vill bortse från den underliggande oron för vad det egentligen är Google satt i gång. Det handlar trots allt inte om något mindre än den slutgiltiga hopkopplingen av all världens hjärnor och kunskap, internetålderns Big Bang.
Varför tilltror alla datorfreakar det demokratiskt någotsånär kontrollerade FRA allt ont, men det privatägda Google allt gott? Den totalitära potentialen är ju knappast mindre, snarare tvärtom.
Man får förstås vara glad för att vägen mot den heluppkopplade världen än så länge verkar byggas av folk med godheten som varumärke, men det kan inte hjälpas: ibland kan boken kännas som inledningen till någon riktigt dystopisk film, där direktören för det hela leende förklarar de fantastiska fördelarna med den nya teknik som snart ska ta över allt och kontrollera alla.
Hur trevlig han än verkar så kommer ju någon annan efter honom, och andra företag – eller diktaturer – lär sig förr eller senare samma teknik.
Ekström ställer många av de relevanta frågorna och talar med en och annan kritiker, men är ingen analytiker och gräver sällan vidare. Det han skrivit är surfarens första guide till Googlegalaxen, vackert så, men man hade också önskat sig fler misstänksamma följdfrågor om vad som väntar bortom den.