Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Andreas Lundberg: Storm i den pelare som bär. En berättelse

Foto: Andreas Lundberg

”Självmordet fräser i mig, en blixt som letar efter en plats att slå ner.”

Det här är första meningen i en sensationell berättelse ur vilken jag gärna vill citera från varje sida. Glasklara bilder. Starka, mättade ställen där orden samlas i en tyngd. Eller luftiga strofer som lyfter högt.

Roman

Andreas Lundberg

”Storm i den pelare som bär. En berättelse”

Pequod Press

Foto: Det märkvärdiga är att den är skriven i form av anteckningar i en mobiltelefon. Små berättelser som författaren efteråt inte mindes att han hade skrivit.

Andreas Lundberg, förläggare, född 1975 och bosatt i Göteborg, fick ett sammanbrott i början av januari 2015 och togs in på en låst psykiatrisk avdelning på Sahlgrenska sjukhuset. Han hade självmordstankar och stark ångest. Djup depression blev diagnosen och han fick tolv behandlingar med elchocker under sina två månader på sjukhuset.

När han kom ut och livet långsamt började ta tag i honom, kunde han sammanställa ”Storm i den pelare som bär”. Titeln är hämtad ur Rainer Maria Rilkes dikt ”Gong”, som inleder boken. Den är ett hjärtskärande vittnesmål från ett tillstånd utanför den gängse verkligheten. Men det är också en litterär bragd av Andreas Lundberg att föra över sina erfarenheter till ett språk, så levande och mäktigt.

Ångestattackerna hade enligt författaren börjat tidigare, redan sommaren 2014. En skilsmässa hade utlöst akutfasen. På bokmässan föll han plötsligt ihop. ”Kröp omkring på alla fyra som ett pryglat djur.” Och hans kolleger i montern fick tillkalla mässans sjukvårdare. På döttrarnas luciafirande på förskolan fick han krypa därifrån.

I förordet berättar han hur han insåg först när det var för sent att även tankarna var produkter av sjukdomen ”utsöndrade som ett skyddande kräftskal kring den”. Och ”fientlig och inkrökt” lät han depressionen driva isär honom från sina kära och sökte inte hjälp ”förrän vi var utom räckhåll för varandra i mörkret”.

Lundberg har sina litterära följeslagare. Till exempel är Rimbaud och ”Eländets boskap” i hans prosabok ”En tid i helvetet” med när ”Anders” som det felskrivet står på matbrickan och hans medpatienter ”tysta, med sänkta huvuden” låter ”munnarnas vidriga sväljhål arbeta”.

Han träffar känslan för den plötsligt övergivenheten: ”Som om du öppnade kabindörren och jag sögs ensam ut i den isande tomheten utanför oss”. Liksom beskrivningen av ”den ohyggliga känslan av att vara utrymd, ett torrt, skorpigt skal där någon vidrig nedanförmänsklig varelse bosatt sig, som en eremitkräfta”.

Han rapporterar om medicinerna Zyprexa, Haldol, Cipramil, Oxascand ”som namnen på demoner i gamla svartkonstböcker”. Och skriver med en uppgiven medkänsla om människorna på avdelningen. Sofia uppflugen i en stol ”som en ormvråk i ett träd”.

Denna loggbok från en depression, känslan att ”tappas ur världen” är en genomgripande läsning. Det är förbluffande att han kan förmedla så skarpt formulerade känslor från dessa avgrunder. Och en lättnad att så småningom tillsammans med författaren försiktigt få känna marken under fötterna igen. Det kanske finns ett liv trots allt.

Det här är en bok om ett mörker som många möter. En tung kunskap, som Andreas Lundberg får att vibrera.