1) Om man skall följa kulturjournalisten Andres Lokkos program – och han har lärt många att göra det – så borde man inleda denna recension med att beskriva hur han ser ut på innerflikarnas fotografi. Men redan där är jag diskvalificerad, för jag skulle inte kunna nämna klädmärkena han bär ens under hot. Som en ung Paul Weller skulle jag väl säga.
2) Den vanligaste fördomen om Andres Lokkos musik- och kulturjournalistik är att den handlar minst lika mycket om kläder, attribut och attityd. Det är ont förtal. Högst 49 % handlar om kläder. Och Lokko själv skulle nog inte betrakta det som en fördom, utan snarare beröm.
3) Trots att jag inte läste särskilt många av Andres Lokkos erkänt stilbildande texter under 1900-talets sista decennier, så visste jag när han hade varit i faggorna. Det var när påbuden kom om vilken obskyr tolva från en obskyr förort till Manchester eller Minneapolis som man måste lyssna på eller dö.
(Jag fortsätter på trean):
Själv hade jag naturligtvis redan läst om det som Lokko propagerade för i de brittiska och amerikanska musiktidningar och fanzine han själv läste, men i efterhand var det så klart kul att ta till sig Lokkos varianter.
Ja, jag jävlas. Ett lika genomgående som parentetiskt tema i denna samling är Lokkos smädande av de tidningar han själv inte skrivit i och de skribenter han inte känner. Vi kan sammanfatta det som att bland annat Dagens Nyheter och Expressen är Blur medan Svenska Dagbladet och Aftonbladet är Oasis.
Och detta säger jag mest för att uppmana den läsare som inte fattar de enkla referenserna att sluta läsa här.
Andres Lokko är lite av 1990-talets Pär Rådström eller kanske snarare Beppe Wolgers. Två generationers musik- och stiljournalister har följt honom – vare sig de erkänner det eller ej – och minst en roman har skrivits om hur det känns att vara besatt av honom.
Modernistas i dagarna utkomna praktsamling av Lokkos texter har annonserats i minst tre år. När den nu äntligen kommer är det ett glimrande kärleksjobb av formgivaren Lars Sundh. Över huvud taget känns hela den här utgivningen väldigt mycket kärleksaffär, såsom mycket tycks bli kring Andres Lokko. Han känner och älskas av alla som räknas i Stockholms innerstad, inklusive folket bakom förlaget och formgivningen men exklusive de artister han skrivit illa om.
Och så har han en gång slagit Liam Gallagher på käften. Det var en personlig sak som hade med Oasis svikna rötter att göra, hävdar han.
När man får Lokkos texter serverade så här i kronologisk ordning kan man dela upp honom i tre faser:
Den passionerade pedagogen (1989–1999).
Den bittre gubbjäveln (1999–2000).
Den självgode men klädsamt ödmjuke och cyniske snobben (2000–).
Samtliga stadier är lika intressanta och briljanta. Därom kan jag vittna, eftersom mina två volymer är taggiga av post it-lappar, ytterligare ett tjog trängs på skrivbordet och jag hittar sju vid kaffebryggaren.
Om man skall döma av post it-kriterierna är Andres Lokko en av Sveriges viktigaste journalister.
Varför?
Därför att Andres Lokko har begripit att en konstupplevelse har ett absolut nu och att det nuet definierar den enda egentliga anledningen till att vara människa. Nästan varje text han skriver går ut på att just den här låten, just den här gruppen, är det bästa som någonsin gjorts! I alla fall just nu, eller då artikeln skrevs.
I Lokkos fall – liksom i mitt och många andras – kan detta nu mest självklart beskrivas i en poplåt, ett konsertögonblick, en lugg på ett skivomslag.
Det som mest fascinerar mig i Lokkos existentiella program är de slumpmässiga och individuella förutsättningarna. Är du förälskad eller dumpad när du första gången hör The Smiths ”This charming man”? Premiärlyssnade du på The Strokes ”Is this it?” i en yellow cab mot Avenue C på Manhattans Lower East eller i kön till ett grillkök i Västerås? Eller har du följt det där spåret som alltid finns i pophistorien och leder tillbaka – i Lokkos fall oftast till Morrissey, Phil Spector, Paul Weller eller Kevin Rowland.
Eller vi kan säga så här: Andres Lokko skriver i en text om de utan tvivel essentiella Stone Roses och deras sångare:
”Ian Brown var återuppståndelsen personifierad, han var Ljuset och han var avgudad. Och han framförde det alltid med en sådan självklarhet att det bara fanns två möjligheter: antingen blev man hänförd eller så begrep man ingenting och missade första delen av nittiotalet.”
Nå, jag måste tydligen ha missat första delen av nittiotalet. Jag såg nämligen Stone Roses i Lund under den turné Lokko refererar till. Ian Brown genomförde konsekvent hela den frustrerande konserten i fel tonart, förutom i det kortfattade mellansnack då han häcklade den något besvikna publiken för att vi inte dansade och kallade oss booooooring.
Jag hoppas att det är för mycket att säga att jag missade halva nittiotalet där och då, men jag fattar vad Lokko menar. Genomgående – och nu snackar vi tjugo år av skribentskap – vacklar han på ett föredömligt sätt om huruvida musiken eller attityden är det viktigaste när det gäller pop och rock. Var Stone Roses en bra konsert eller inte? Är man intresserad av ren och skär musik var det ju absolut inte det, är man mer inne på livsstil så var det möjligen legendariskt.
Å andra sidan är klargöranden inget jag begär av Sveriges mest passionerade popskribent heller. Jag begär det inte av någon, för jag håller fullkomligt med Lokko om att pop och stil inte går att separera. Och det är en uppfattning som inbegriper precis allt, inklusive konst, arkitektur och litteratur.
I och för sig har jag inte hittat någonting i Andres Lokkos samlade skrifter som handlar om arkitektur, men annars verkar han täcka det mesta. Och han gör det auktoritativt, arrogant, passionerat och ödmjukt på en och samma gång.
Dumt nog har jag inte heller bestämt mig för vilket slut som funkar bäst. Jag skriver ut alla tre så får ni stryka dem som ej önskas.
1) Andres Lokko är det fulländade identifikationsobjektet och den perfekte guiden för alla aparta popsnören från Vetlanda som aldrig har hängt på efterfest i London med Joe Strummer.
2) Andres Lokko är popens förste älskare. Han brinner tills han smälter klockan nio av det han lyssnade på klockan åtta. När jag läser hans samlade texter måste jag ideligen avbryta mig för att rusa upp, sätta på låtar han hänvisar till, halsa en flaska JB, blåsa på glöden och ge fullständigt fan i att skriva den här recensionen.
3) Utan tvekan detta är den just nu bästa samlingen av Andres Lokkos texter som någonsin givits ut.