Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Angie Thomas: The Hate U Give

I Angie Thomas roman är parallellerna till morden på Trayvon Martin, Michael Brown och Tamir Rice påtagliga.
I Angie Thomas roman är parallellerna till morden på Trayvon Martin, Michael Brown och Tamir Rice påtagliga. Foto: Anissa Photography

En rasande uppgörelse med polisstaten och rasismen mot svarta, som tar sitt namn från rapparen Tupacs motto ”Thug Life”.

UNGDOMSROMAN
Angie Thomas
”The Hate U Give”
Övers. Amanda Svensson
Natur & Kultur, 454 sidor

Foto:  När Starr Carter är tolv år har hon två samtal med sina föräldrar: det första handlar om blommor och bin, och det andra om hur hon som svart ska bete sig när hon interagerar med polisen. Starr lägger plikttroget deras råd på minnet: håll händerna synliga, inga plötsliga rörelser. Men när ögonblicket väl kommer, när en sextonårig Starr sitter i bilen med sin barndomskompis och stoppas av polis, kan inga råd i världen rädda dem. Vännen Khalil skjuts till döds framför Starrs ögon – och hon är det enda vittnet.

Efter dödsskjutningen beskrivs Khalil som en thug, en langare, och Starr klamrar sig desperat fast vid minnet av pojken som hon en gång var kär i, som var rädd för djur, som älskade sin mormor. Mordet upprör också den försiktiga balans Starr försöker etablera mellan sitt hem, majoritetssvarta Garden Heights, och de vita vännerna i privatskolan Williamson. ”Williamson-Starr använder inte slang”, tänker hon. ”Williamson-Starr ger ingen skäl att kalla henne ghetto”. Men hur ska Starr – som också är en traumatiserad, sörjande tonåring – kunna hålla sina världar isär när Khalils upprättelse blir hennes ansvar?

Angie Thomas debutroman ”The Hate U Give” var omtalad och omskriven redan innan den kom ut. Det är lätt att förstå varför. Boken är en rasande och pedagogisk uppgörelse med polisstaten, rasismen mot svarta, och medielogiken som följer på skjutningar som liknar Khalils: ”Jag visste inte att en död person kunde ställas inför rätta för sitt eget mord, du vet?”, säger Starr. Parallellerna till morden på sextonårige Trayvon Martin, artonårige Michael Brown och tolvårige Tamir Rice är påtagliga – deras ord, deras liv, ger också texten liv, som när Starr ser Khalils kropp täckas av ett vitt lakan och med Eric Garners sista ord säger: ”Jag kan inte andas”.

Men medan Starr kämpar med insikten om att Khalil var dömd på förhand har hennes vita vänner svårt att se hans död som en tragedi. De utnyttjar de Black lives matter-inspirerade protesterna för att få en ledig skoldag medan kravaller utbryter i Starrs hemkvarter – affärer brinner och polisernas trakasserier mot den svarta befolkningen eskalerar. Starrs roliga, sorgsna, stundtals torra stämma genomsyrar boken, och hennes komplicerade kärlek till och lojalitet med familjen och Garden Heights smittar. I Amanda Svenssons översättning får de afroamerikanska uttrycken många gånger stå kvar, eller försvenskas utan att sticka ut (till exempel ordet ”skanky” blir ”skankig”); det är ett val som också bevarar romanens ton, humor och melodi.

”The Hate U Give” tar sitt namn från rapparen Tupacs motto ”Thug Life”, som står för ”The Hate U Give Little Infants Fucks Everybody”. Khalil och Starr diskuterar begreppet under minuterna innan skjutningen; deras område, menar Khalil, präglas av att ”det samhället ger oss när vi är små får samhället tillbaka när vi blir större och börjar göra en massa skit”. Starrs pappa, den före detta gängmedlemmen som lär ut Svarta pantrarnas tiostegsprogram som vore det de tio budorden, utvecklar analysen: ”hatet” som minoriteter, arbetarklassen och de boende i exploaterade områden utsätts för är bara konsekvenserna av ett system som har skapats för att förtrycka dem.

Här påminns jag om Ta-Nehisi Coates ”Mellan världen och mig”, ett brev till en svart son från en svart far: ”Allt du behöver förstå är att polismannen bär med sig hela den amerikanska statens kraft, och hela det amerikanska arvets tyngd, och dessa gör det nödvändigt att av de kroppar som förgörs varje år måste ett oregerligt och oproportionerligt nummer vara svarta”.

Om ”The Hate U Give” har någon svaghet är det att den ibland är för tålmodig, för medlande, för rädd att vara skoningslös. Varje position ska dissekeras, all ilska ska kontextualiseras. Starr är en klassresenär med en empatisk, vit pojkvän (vars inställning till Starrs svarthet är precis lagom exotiserande). Och jag kan inte sluta tänka på att Starr Carters verkliga motsvarighet, nittonåriga Rachel Jeantel, på många sätt också är hennes motsats.

Jeantel var stjärnvittnet under Trayvon Martins rättegång; hon kallades för analfabet, okunnig, hon skuldbelades och nagelfors. Är det bara genom någon som Starr som systemet kan begripliggöras för en bred (och vit) läsande publik? Och vad säger det då om empatins – och fiktionens – begränsningar?