Man måste börja någonstans, men Anita Goldmans nya roman börjar flera gånger, som för att understryka hur svårt det är att reda ut de trådar som leder fram till en viss punkt. Ändå gör hon det med den lätta handen hos den som har prövat många gånger innan hon hittar det självklara greppet.

Det börjar med de första tecknen på en stundande skilsmässa, ett avståndstagande i mannens öga. I nästa ögonblick uppträder en kvinna i ett stort kök. Köket finns på landet, i ett hus som gränsar till en kyrkogård, och berättaren är hemma där, lever i nuet. Hon rör sig vant i köket, gör allt från grunden: tänker på döden, sätter en deg, heller hett vatten över myntablad. Innan hon går in i köket har hon letat igenom huset för att se om hon trots allt kan hitta en man där, men hon är ensam. Ensamheten gör ont men den är ingen dödlig sjukdom, den går att använda till att skriva sig fram till förståelse av en kärlek som varit.

Innan hon berättar den historien tar hon dock omvägen över ännu en början, hon skriver ett recept, på mamma Rosies Gefilltefish. Därmed har hon också markerat en hemhörighet, hon är judinna, hon hör sin mormor säga ess, bench, sei a mensch, ät, tacka för maten och var en bra människa, en livshållning i fem ord. Mat är viktigt, orden är kanske ännu viktigare, romanens berättare knådar dem lika noggrant som hon rör degen till sitt filmjölksbröd.

Först nu kan hon påbörja den historia hon hela tiden varit på väg till och som handlar om hennes förhållande till den psykoterapeut hon sökte upp ett år efter skilsmässan. Hon berättar åter i tredje person, jaget finns i nuet, det förflutna är ett annat land där människor beter sig annorlunda.

Att börja flera gånger är något redaktörer brukar sätta bock i kanten för, men jag skulle inte vilja vara utan vare sig matrecept eller någon av alla de funderingar kring ords betydelse, som: att ”åter varda” betyder egentligen att det snart är slut. Det jag som vid återkommande tillfällen framträder vid köksbordet är en lugn, reflekterande kvinna med humor och självinsikt. Praktisk också, sparsmakad med språket, fint åldrad som ett lieorv. Den kvinna som försöker ta sig ur sin förlamande sorg i terapeutens gula soffa är däremot nervig, passionerad, full av åtrå, och skam över att inte vara älskad.

Så brukar kärlekshistorier se ut medan de pågår, som ett undantagstillstånd. Anita Goldman försöker återge åren i den gula soffan precis så oordnade som de var: samtalen, tårarna, vädjandena, rädslan, mejlväxlingarna, förälskelsens alla faser, och överskridandet av den förbjudna gränsen. Kvinnan, alter egot, vill älska, han ger småningom efter och bryter därmed mot sin yrkesheder. Hon vet det, även att hon inte är den enda, men hon fördömer inte ens i efterhand, förhållandet har hjälpt henne att komma hem, till köket.

Där ser hon tillbaka på det som hänt, hon kan ordna och sortera, rensa bort det som i backspegeln framstår som patetiskt och hålla fast vid de insikter som gavs.Passionshistorien förvandlas till en kurs i självkännedom och kärlek.

Det är denna pendling mellan ett före och ett efter som gör Anita Goldmans ”Kärlekskursen” till en så originell och sympatisk bok, en skilsmässoroman utan uppgörelse, en kärleksroman glödande av åtrå, men utan tydlig början eller slut, självutlämnande och distanserat eftersinnande på en och samma gång.

Anita Goldman debuterade 1978 med romanen ”Allt genast”, en titel för sin tid, då tålamodet var kort och framtiden lång. Den senaste romanen har ett helt annat temperament, allvarligare, men också lättsinnigare i ordets bokstavliga mening. Den rymmer mycket av det man kan känna igen från kvinnliga självbiografiska romaner, förklädnader som läggs av, lager för lager, och nedstigningen till underjorden, där det sanna jaget hänger naket på en krok. Men den är skriven med en ovanligt munter förtvivlan.