Ann Cleeves har hunnit till sin tredje deckare från Shetlandsöarna; det ska bli en kvartett och det är nästan lite synd att hon har satt en bortre gräns. När hon nu gör det så bra, tycker Lotta Olsson som läst "Rött stoft".
Den lilla hopblåsta arkipelagen en bra bit norr om Skottland är en glest befolkad miljö, där den riktiga dramatiken finns i proportionerna: ett hundratal öar, tjugotvåtusen människor och tvåhundratusen lunnefåglar.
Man hinner tänka mycket innan man träffar nästa människa.
Jimmy Perez är mycket långt från de överintelligenta detektiverna som alltför länge befolkat deckargenren. Han stannar och pratar tills någon sanning utkristalliserar sig vid köksborden. Sen går han sin väg och oroar sig lite planlöst för sitt förhållande, tills han kommer att tänka på mordet igen och plötsligt inser något.
Det är inga knivskarpa små grå celler som arbetar övertid, snarare ett Nalle Puhskt grått ludd som då och då nystar fram en lösning.
I ”Rött stoft” är han inte ensam huvudperson. På den lilla ön Whalsey gräver arkeologer utanför ett torp där en ensam äldre kvinna bor. En dag kommer skelettdelar i dagen, förhoppningsvis nya pusselbitar i historieskrivningen.
Men när två kvinnor dör i rask följd blir Jimmy Perez inkopplad, och vad vore mer logiskt än att be kollegan Sandy stanna kvar och hålla ögon och öron öppna – när det är en av Sandys familjemedlemmar som har dött.
Nu är inte uppmärksamhet Sandys starka sida. Han somnar i stugvärmen när han borde ha lyssnat, han blir illa till mods när han måste prata med anhöriga och han kan sällan lägga ihop två och två till en fattbar slutsumma.
Det skulle kunna bli hånfullt eller komiskt, men Ann Cleeves skriver som vanligt med allomfattande människokärlek och stort medlidande med dem som inte räcker till. Och det är inte Sandy och Jimmy Perez som är otillräckliga, tvärtom är det just de saktfärdiga som hinner lyssna tillräckligt länge.
Och först då kan man uppfatta vem som aldrig hann tänka efter alls.