Kan ni tänka er stämningen i filmerna ”Babel” och ”Lost in translation” omvandlad till dikt? Då kommer ni nära den globalpoesi Ann Hallström skriver i sin tredje diktsamling ”Saknaden”. Vi befinner oss i Asien, närmare bestämt Sri Lanka, i en stad där pengar, lyxturism, prostitution och droger smälter samman. Människor stannar till ett tag innan de far vidare runt klotet – som turister, prostituerade eller lycksökare.
Den där spöklika, rotlösa känslan fångar ”Saknaden” till en början ganska träffsäkert. Dikterna byggs upp av disparata bilder, växlar mellan personer, skjuter in lösryckta fraser på engelska. Den som skriver är en nästan genomskinlig gestalt som suger upp det hon ser – ”Den som skriver är ingen”. Hon följer ett sexuellt begär i en sorts transithelvete.
Det här är verkligen världen i början av 2000-talet. Tanken är möjligen att dikternas lösa och splittrade form ska förstärka känslan av att sakna överblick. Men för varje omläsning blir jag alltmer övertygad om att splittringen snarare är ett tecken på att Hallström inte har kontroll över sin dikt. Utifrån den här platsen tränger hon in mängder av mer eller mindre genomförda teman.
I ”Saknaden” inser man att den globala livskänslan fått sina egna schabloner. Just här finns det elektrifierade mötet med ett du, namnlösa sexuella förbindelser mellan främlingar, närheten till havet som tar och ger. Och strax intill, gerillakriget och rädslan för terrorattacker som ger allt en fond av fara och död. Man skulle önska att Ann Hallström tog ett djupt andetag, rensade bland bilderna och bestämde sig för vad hon verkligen ville gestalta.