Han släpper inte taget om oss, herr ingenjören Josef Fritzl. Lika lite som Anders Eklund och Helge Fossmo, Åsa Waldau och Mary Bell. För att nu inte tala om Adolf Hitler, mannen som numera har försett oss med en alldeles egen genre både i populärlitteraturen och på tv.
Men vad är det egentligen som är så oerhört intressant med dem? Och hur kommer det sig att vi i Sverige, ett litet land med måttlig kriminalitet, översvämmar västvärldens alla boklådor med berättelser om hämnd och våld och smärtsam död?
Är det rädsla? Trots att vi lever mitt i den stora tryggheten och trots att vi vet att risken för att vi själva någon gång ska utsättas för någon annan människas renodlade ondska är minimal? Eller leker vi bara med vår fruktan? Speglar oss i ett slags ondskans skrattspegel? Eller försöker vi uppriktigt förstå både oss själva och andra?
Kanske är svaret så enkelt som det Ann Heberlein uttrycker i sin nya bok:
”Ondskans karaktär av mysterium, av ogripbarhet och meningslöshet ger inte människan någon ro.”
Och det är sant. Oavsett hur mycket vi skäms över vår egen lystnad så finns den där. Ondskan är helt enkelt oemotståndlig för de flesta av oss. Ändå är det naturligtvis inte alldeles enkelt att definiera vad ondska är. I Sverige var vi under många år inte ens särskilt benägna att närma oss själva ordet, möjligen kunde vi tänka oss att tala om att onda förutsättningar – ekonomiskt, socialt eller psykologiskt – kunde skapa människor som i sin tur kunde begå onda handlingar, men själva tanken på att det kunde finnas ondska i sig var oss främmande.
Numera vet vi att de flesta av oss fullt vanliga människor, vi som aldrig har utsatts för misshandel eller gått hungriga, vi som vårdar våra trädgårdar och är snälla mot barn, är fullt kapabla att begå mycket onda handlingar.
Ann Heberlein hänvisar naturligtvis i sin bok till Stanley Milgrams klassiska studie där vanliga studenter lydigt utsatte andra människor för mycket kraftiga (fiktiva) elchocker, och Philip Zimbardos fängelseexperiment, som fick avbrytas efter sex dagar eftersom de vanliga studenter som hade utsetts till fångvaktare hade utvecklat en sådan sadism att den mentala och fysiska hälsan hos de studenter som hade utsetts till fångar äventyrades, men hon stannar inte vid det. När hon möter Zimbardo plockar hon fram Josef Fritzl. Varken blind lydnad eller onda omständigheter kan väl förklara varför han låser in sin egen dotter i källaren i 24 år, våldtar henne och tvingar henne att i ensamhet föda sju barn? Zimbardo svarar med en suck och hänvisar sedan till psykopati och sociopati.
Diskussionen om vad ondska är och hur den uppstår kommer alltså att fortsätta, konstaterar Ann Heberlein och tillägger med Alexander Solzjenitsyn att linjen mellan gott och ont går genom varje människas hjärta. Kring detta konstaterande råder det numera en så allmän enighet att det nästan är att betrakta som ett axiom.
Men, betonar hon, vi lockas inte enbart av ondskan, utan också av likgiltigheten, den som får oss att vända bort blicken och därmed ger ondskan fritt spelrum. Å andra sidan är likgiltigheten naturligtvis inte enbart likgiltig. Den har också en skugga som heter feghet.
Och det är fegheten snarare än likgiltigheten som tycks vara förklaringen till våra vardagliga onda handlingar. Det är fegheten som får oss att låtsas som om vi ingenting hör när grannens barn får stryk, som får oss att vägra erkänna att den mobbade verkligen är mobbad och som får vissa unga män att mitt i en gruppvåldtäkt genomföra besynnerliga låtsassamlag hellre än att erkänna att de inte kan få upp den.
Ingenting skulle ju kunna vara värre än att bli utskrattad och förhånad av de andra unga männen.
Att förlora den status i gruppen som är så oerhört viktig för oss alla, men som tycks vara allra viktigast just för de unga männen, verkar vara oerhört plågsamt och skulle, skriver Ann Heberlein, också kunna vara förklaringen till varför de flesta våldshandlingar sker mellan män. Män har mest att vinna på eller förlora i status.
Samhället som helhet skulle däremot ha en hel del att vinna på att män i synnerhet och människor i allmänhet kunde utveckla en större autonomi, där individuellt ansvar ersatte en alltför oreflekterad lydnad och auktoritetstro.
Ann Heberlein har än en gång skrivit en mycket viktig bok. Hon ställer de frågor som vi andra av feghet, lättja och brist på civilkurage ofta försöker smita undan ifrån. Hur ska vi till exempel förhålla oss till något sådant som onda barn? Här skriver hon om Mary Bell, den flicka som växer upp med en mor som hotar, slår och låter henne utnyttjas sexuellt från fyra års ålder. Vid elva års ålder dödar Mary Bell två andra barn. Är hon ett monster?
Att påstå att vissa barn föds onda, att vissa människor faktiskt är omänskliga redan från början, är att göra det enkelt för sig. Ändå är det inte ovanligt. Ann Heberlein skriver med illa dold motvilja om Lionel Shrivers roman ”Vi måste prata om Kevin”. Det är en både förfärlig och förenklad skildring av ett barn som dödar, ett barn som det aldrig någonsin har funnits minsta hopp om. Han föds ond och när han skriker som spädbarn så är det inte för att han har ont eller är hungrig eller längtar efter närhet. Det är ren illvilja.
Vad ska man göra med en sådan unge? Tja. Vad kan vi inte göra mot människor som vi anser omänskliga? En hel del, visar historien.
Ann Heberlein rör sig över vida områden i sin bok, hon refererar lika självklart till Platon och Dostojevskij som till Lionel Shriver och Stieg Larsson. Om jag har någon enda invändning mot hennes bok så är det möjligen att hon sysslar alltför mycket med fysiskt våld. All ondska handlar inte om fysiskt våld, det finns andra minst lika otäcka former. Den byråkratiska ondskan till exempel, den som följer alla regler långt in i undergången, hade varit värd ett alldeles eget kapitel. Liksom den manipulativa ondskan, den som äger förmågan att tömma en annan människa på hopp, självkänsla och framtidstro utan att så mycket som kröka ett strå på hennes huvud.
Ann Heberlein är skribent i DN, och recenseras därför av författaren Majgull Axelsson.