Det finns litteratur och det finns verklighet. En bok om verkligheten kan också läsas som litteratur. Den kan vara lysande även om läsaren inte övertygas om att detta verkligen är verkligheten. En sådan bok är Ann Heberleins ”Ett gott liv”.
Boken är en fortsättning på den mycket uppmärksammade och mycket sålda ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, en välskriven bok av en modig författare. Senare framgick i mediebruset att Ann Heberlein ångrade publiceringen. Det är detta ångrande som är den dramatiska kärnan i ”Ett gott liv”.
Den nya boken är lika medryckande och engagerande som den tidigare. När jag börjar notera minnesvärda formuleringar på små lappar växer högen så att den till slut är nästan lika tjock som boken. Men samtidigt som jag njuter av läsningen uppstår denna gång frågor och invändningar, redan på sidan 10: ”Jag är frisk nu och jag får inga tecken. … Klockan är 22.22 och det betyder inget särskilt.” Är man bara frisk om man aldrig får några tecken?
Jag ser tecken var och varannan dag, är jag därmed sjuk? Eller på sidan 36, där det kommer ett ursinnigt utbrott mot allt romantiserande av sjukdom och lidande: ”Sjukdom är meningslös. Sjukdom förstör. Sjukdom skapar inget gott. ”Det stämmer inte med mina erfarenheter. Det finns goda liv med sjukdom, och hopplösa liv utan. Sjukdom kan skapa goda böcker.
Ann Heberlein ser det inte så. ”Jag önskar att jag alltid hade varit frisk och alltid hade velat leva. Det önskar jag. ”Temat varieras och förtydligas: ”Ann Heberlein är inte död. Låt oss börja där, med ett enkelt konstaterande. Jag är inte död. ”Så står det under kapitelrubriken ”Desperation”. Alla kapitelrubriker har en förklaring ur Nationalencyclopedin, här: ”överväldigande (akut) känsla av hopplöshet och förtvivlan”.
Det blir en effektfull indelning av livet i förklarbara delar. Författaren tar ett fast grepp om de stora frågorna, där livets mening paradoxalt framstår som en av de mindre intressanta. De som griper mig handlar om sjukt och friskt och jagets kärna. Vem är jag? För den som har en bipolär personlighet blir osäkerheten extra stor.
Ann Heberlein undrar om hon borde ha gett den självmordskandidat som skrev den tidigare boken ett annat namn. ”Kanske borde jag ha gjort det. Tvått mina händer inför denna självupptagna och depressiva kvinna som invaderat min text och mitt huvud och som dessutom krävt att få heta just ’Ann Heberlein’… Jag kommer aldrig mer att lita på henne.”
Detta innebär dock inget avståndstagande: ”Jag vägrar skämmas. Jag vägrar i alla fall skämmas över att jag har varit sjuk. … Svagheten är inget karaktärsdrag. Svagheten är inte konstant. Den läks. Som ett sår eller ett benbrott. ”Vägran att skämmas är en stor tillgång. I Ett gott liv finns en ny, mer kritisk ton mot psykiatrin. Och en välkommen solidaritetsförklaring med Anna Odell, som liksom Heberlein med knivskarp formuleringsförmåga lyckats synliggöra psykiatrins brister.
Ett gott liv har sina svaga sidor, inte så förvånande just när det kommer till det goda. Rubriken ”Kärlek” finns, men det är ett av de få kapitel där de talrika litterära referenserna besvärar mig, antagligen för att de inte uppvägs av personliga upplevelser. Det uppstår en tomhet kring ”det goda”. Inte så att man betvivlar att det finns, men kanske tillhör det den stora del av verkligen som inte kan skildras.
När jag just läst ut ”Ett gott liv” kommer Dagens Nyheter med en helsidesintervju med författaren (8/10). ”Runt en tiondel” av boken skildrar ”hennes långsamt krackelerande samarbete med förläggare Weyler”, står det. Nu är den tiondelen av samma art som ett intressant berg i en milsvid utsikt: det kan vara litet när man mäter, det dominerar ändå allas synintryck.
Min främsta invändning gäller just det ansvar författaren lägger på sin förra förläggare: han borde ha sagt nej till publicering. I alla fall just då. Men om en förläggare får ett otroligt bra och intressant manuskript i sin hand, av en person som vill ge ut en bok, är det då ett rimligt krav att förläggaren ska tacka nej? Jag känner många kreativa bipolära personligheter. Svårigheten att tolka vilken av deras viljor som kommer att råda om en tid, till exempel när en bokutgivning inträffar, hör till livets omöjliga utmaningar.
Offentlighet gör ont. Alltid, till och med om det handlar om hyllningar. Det är svårt att förstå för den som inte befunnit sig i den. Ann Heberlein försäkrar i den nya boken att hon nu lämnar offentligheten: ”Jag vill inte sugas upp. Aldrig mer.” ”Ingen människa har rätt till någon annans liv. Vad kan man veta om en annan människa? Det finns sådant som inte går att säga-skriva-tänka.”
Det goda kan vara en av de företeelser som i alla fall inte går att skriva. Kanske för att det är så enkelt och vardagligt. Någon, antagligen en läkare, har sagt att de friska drömmer om att fly från vardagen medan de sjuka drömmer om att återerövra den. Det tror jag Ann Heberlein instämmer i.
”Ett gott liv” är en överdådig lovsång till vardagen.