Det här är första deckaren i en serie om Marstrand, och i början tänker jag att det nog bara är min okunskap om västkusten som gör att jag genast associerar till Camilla Läckberg. Men så är det inte: Ann Rosman har sneglat både en och två gånger på sin storsäljande föregångare. Det är ingen nackdel.

”Fyrmästarens dotter” handlar precis som Läckbergs böcker om trötta kvinnor i yngre medelåldern, vars män är egoistiska och djupt okunniga om vad som krävs för att hålla familjen på rät köl. Kriminalpolisen Karin är sambo med en förvånad kapten som inte begriper att tvättider och matförråd kräver mänskliga insatser, medan utbrända Sara har en man som tycker att hon kan ta ett större ansvar för barnen när hon nu ändå bara går hemma hela dagarna.

Kvinnornas subjektiva uppfattningar om sina medmänniskor framstår som en objektiv sanning, och stundtals blir det irriterande gnälligt. Verkliga människor är sällan nattsvarta skurkar eller genomsnälla änglar.

Men subjektivitet är också det en Läckbergsk specialitet, liksom sättet att berätta två historier parallellt: i ”Fyrmästarens dotter” får nuets mordutredning relief av händelser år 1962. Karin och Sara möts genom både umgänge och Karins arbete, när ett gammalt lik hittas inmurat i en källare och ett nytt lik en tid senare flyter upp. Mordgåtan är en hyggligt trovärdig, och Ann Rosman gör inte nybörjarmisstaget att överlasta sin berättelse med tillkrånglade detaljer och för många personer.

Jo, visst är hon lik Camilla Läckberg – men Ann Rosman är snäppet vassare. Hon har ett bättre driv i historien, och är en betydligt säkrare stilist redan i första boken. Det är en lättsmält deckare som inte stannar särskilt länge i minnet, men den är riktigt bra underhållning medan den pågår.