Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Anna Ehring: Miras Martin

Anna Ehring har bland annat skrivit ”Syltmackor och oturslivet” som blev Augustnominerad 2010.
Anna Ehring har bland annat skrivit ”Syltmackor och oturslivet” som blev Augustnominerad 2010. Foto: Stefan Tell

Spretigt om vardagen från en tioårig filur.

MELLANÅLDERSBOK
Anna Ehring
”Miras Martin”
Bonnier Carlsen, 9-12 år

Foto: Mira är tio år, bor med sin ekonomiskt utsatta men varma mamma, hatar strumphål och är kär i sin bästa kompis Martin. Det där med strumphål nämns omgående, Mira hatar dem så mycket att hon vill kräkas. Mira har en annan kompis hon har svårt för, Ina. Och en pappa i Sundsvall som hon saknar.

Anna Ehring har skrivit en rad mellanåldersböcker tidigare, bland annat ”Syltmackor och oturslivet” som 2010 nominerades till Augustpriset.

”Miras Martin” är skriven i jagform, vilket skapar en stark känsla av en mellanstadieelevs dagboksbetraktelser; det handlar om vardagslivets små och stora problem. Mira är härligt tioårsfinurlig i sina tankar och betraktelser: ”Jag gäspade flera gånger i rad. Inte för att jag var trött utan för att luften inte ville åka hela vägen ner i magen.” Hon är säker på att träden hör och ser en, vet vad man tänker. ”Inte exakt alla träd, men de där stora med bred stam.” Ehring lyckas också fånga den där för barndomen så typiska svartsjukan och oviljan att dela med sig av någon man tycker om och hur svårt det är att komma överens med vissa människor. I ett läge säger Mira ifrån: Ina måste inte alltid säga vad hon tänker. Men då konstaterar de att de är olika och att det är en bra sak, vilket känns moraliserande och mindre trovärdigt.

Något dominerande är Miras dubbla känslor inför Ina och viljan att ha Martin för sig själv. Martin är dock inte med särskilt mycket, och berättelsen hade vunnit på att koncentreras mer – förslagsvis till deras vänskap. Det blir lite väl många utspel som inte riktigt är av betydelse eller skapar en enhetlig känsla för boken. Anna Ehring hade behövt göra lite tydligare val. Det hade exempelvis varit mer intressant att se mer av hur Ina och Mira umgås, än att träffa pappas nya flickvän, bara för att upptäcka att hon ju var väldigt trevlig.

Det här är en bok med kärlek till sina karaktärer, men som glider ut i periferin lite för ofta.