I tidningarnas juridiska rådgivningsspalter kan man bli av med alla illusioner om att blodsband och släktträd är en särskild rikedom.
Alla de där människorna bakom signaturerna som till varje pris vill se till att barnen eller syskonen inte ärver. Jag vet att småaktigheten döljer stora känslor, det är förkrympta versioner av relationer som dött, men man vill ändå bli eremit.
En sådan arvstvist – onödig på avstånd och livsviktig inifrån – följer Anna Fredriksson i sin romandebut ”Sommarhuset”, en bladvändare med syrendoft och saltkråkenostalgi om tre vuxna syskon som ska samsas om barndomens gamla sommarkåk i skärgården när mamman dött.
Eva är äldst och sörjer att hennes enda barn flyttar hemifrån, medan hon håller på att förlora fotfästet. Singelkvinna halvvägs-i-livet+ och högstadielärare är inte en kombination som ökar självkänslan.
Eva har sett plikten mot sin mamma som en livsuppgift. En till synes god relation som ändå förödde hennes liv. Mest för att hon var ensam om att vakta sin psykiskt labila mamma, för att de yngre syskonen satte sina värdefullare liv främst. Sommarhuset blev en börda men ska nu bli hennes tillflykt.
När begravningen stundar gäller det att sätta på sig stenansiktet, medan syskonen bokar mäklare för att kunna dela det gamla huset som Eva vårdat. Vadå, det var väl ett fritt val, förresten var det dig hon älskade mest.
Där kommer det avgörande i de hårda tvisterna om hus och silverskedar, foton och gamla klänningar. Striden om vem som var mest älskad. Att den mest älskade minns ett fängelse där man kittade fönster och bytte latrintunnor spelar ingen roll.
Den här historien är på en gång mycket samtida, där bilderna av livsstress och mäklarsvada är på gränsen till karikerade, och tidlös när den beskriver skuggan som mamman kastade, olika lång för alla hon mötte. Porträttet av barnen som växer upp i såna skuggor har drag av Ulla Isakssons mästerverk ”Paradistorg” från 1973 om en sommaridyll som rämnar.
Den döda huvudpersonen i ”Sommarhuset” var en kvinna i den första moderna akademikergenerationen: arbetade jämt, analyserade allt och såg barn som detaljer som får en att stanna i utvecklingen. En kvinna som fick fixa jämställdhet och karriär på egen hand och vars bränsle var depression. Som bara såg ”seriösa långfilmer” på tv i absolut mörker. ”Kvinnoöden, långa tystnader, krigsscener, tagningar som varade i en evighet, tunga andhämtningar, ångestskrik, dödsrosslingar.”
Där börjar barnet Eva att studera sin mamma och fortsätter i åratal tills hon står med sin extrema kompetens till ingen nytta när hennes mamma begår självmord och hon själv börjar känna sig gammal.
”Sommarhuset” tar avstamp när kärleksstriden aldrig kan avslutas, eftersom domaren är död, och allt är tolkning av handlingar i helt annan valuta. Man brukar tala om att ”ge med varm hand” när man ger bort något medan man lever, men Fredriksson gestaltar det man får sen. Det är flyhänt, ibland ytligt skildrat, men porträttet av mamman som är romanens gåta, lever kvar.
Ni kanske vill veta hur det slutar, om mäklaren får sin provision och syskonen sina pengar. Det är inte poängen, dramat är tvisten.