Det är bland annat de svenska titlarna på Anna Gavaldas romaner som givit mig intrycket att de inte är något jag så gärna vill läsa. ”Tillsammans är man mindre ensam” följs nu av hypersentimentala ”Lyckan är en sällsam fågel”. Med tanke på det franske originalets mer kärnfulla ”La consolante” (namnet på en tröstomgång i boule) kan man ana ett slags Mel Brooks–Goldie Hawn-logik i översättningarna: spelar ingen roll vad originaltiteln är, bara publiken associerar åt samma håll. I Gavaldas fall till gråt, kärlek och tröst. Lite synd, för de båda romaner jag nu har läst är ju bättre än titlarna antyder.

”Lyckan är en sällsam fågel” handlar om den 47-årige Charles som drabbas av en ”mid life crises”. Ur Charles kris växer berättelsen om barndomsvännen Alexis och framför allt dennes extraordinära mamma Anouk; en hängiven sjuksköterska, skönhet och livsbejakare, men också en sargad, ensam och alkoholiserad kvinna.

Anouk är som sprungen ur ett slags generell populärkulturell gayfiktion. Särskilt som hon också skänker pojkarna en nanny i gamla varietétransan Dadda. Gavaldas skildring av denna särskilda familj påminner en hel del om ett Pedro Almodóvar-manus. Men det hindrar ju inte att Anouk blir en levande romangestalt, eller en intressant bild av ett både misslyckat och fulländat moderskap.

Bara Charles minnen och sorg efter hennes bortgång är en roman, men Gavalda lägger faktiskt till ytterligare en hel bok, kan man säga, i vilken Charles kris leder honom ut ur Parislivet och in på landsbygden. Här hittar han Kate, också en kvinna med en stor smärta, samt fem fosterbarn och en Noaks ark-mässig mängd djur. Kate konstrueras som själva den sensuella motsatsen till Charles kyliga parisiska sambo: massa barn, massa djur, skit under naglarna, kvinnliga former och godhjärtad. Pixpax för att vara Kate, så att säga.

När man beskriver handlingen framstår romanen som väldigt platt, och på ett sätt är den det. Gavalda håller sig med en uppsättning extremt nötta figurer, som den vackra, trasiga kvinnan, den hjärtegode bögen, den kyliga storstadsdamen, den varma landsorts­tjejen. Här finns annat jag heller inte alls uppskattar; som att romanen i långa stycken är berättad i en ansträngd, pronomenlös inre monolog, låt vara lättversionen av detta grepp.

Det som gör ”Lyckan är en sällsam fågel” till något annat än vanlig triviallitteratur är Gavaldas förmåga att verkligen gestalta alltifrån familjemiddagar till fula radhus, att skapa förhöjda scener och bedriva en väldigt precis vardagspsykologi. Vid sidan av den moderna sentimentaliteten lever berättelsen om Anouk och den tröstlösa förorten, liksom bilder av insikter om hur brist på kärlek faktiskt kan uppstå ur materiell brist, om vad det är att leva och plötsligt inte veta varför, och om kärlek till barn som är större och starkare än blodsband.

Anna Gavalda är en riktig sagoberättare, och jag förstår så väl att miljoner läsare i världen gärna sitter vid hennes fötter och lyssnar. Det är genuint hoppfullt och berörande, så pass att man kan välja att bortse från att där också finns en skamlös fluffighet.