Anna Hallberg tillhör de mest innovativt formmedvetna i den svenska samtidspoesin. Hennes förra diktsamling ”Mil” hade den geometriska linjen som genomgående figur med kassettbandet, den linjära tiden och textraden som några exempel på hur hoppressade linjer kan bära komplicerade flerdimensionella skeenden.
Jag minns den som en flimrande samtidsskildring, men allra mest för dess grafiska form där tre horisontella linjer utskurna i omslaget tillät mig att blicka in i bokens innanmäte. Frödings ghaseldikt, liksom idén att vi genom böcker får tillgång till en annan människas inre värld var några tankar som omslaget utlöste.
Det är därför inte förvånande att Anna Hallberg har en annan geometrisk figur som utgångspunkt för sitt senaste arbete ”Colosseum, Kolosseum”, nämligen ellipsen. Nu biter sig linjen i svansen och återgår till sin utgångspunkt. Kretslopp och cykler, återbruk och biologiska processer är något som kan varieras i denna figur.
Som diktsamlingens mörka massiva mittpunkt ligger just en text om Colosseum, denna ellipsformade amfiteater i centrala Rom, känd för grymt underhållningsvåld med avrättningar, gladiatorspel och djurhetsningar. Här tar Anna Hallberg fasta på det funktionellt inbyggda våld som finns i själva arkitekturen. Hon dubbelexponerar byggnaden med Säters hospital, där också sinnessjukhuset från 1912 var en detaljkomponerad miljö som likt Colosseum uttryckte makt och styrka. Säter-Kolosseum blir den svenska adapteringen av Colosseums arkitektur av överordning och underordning. Segeldukarna som skyddade Colosseums åskådare mot den starka solen motsvaras på Säter av hibernalhatten, en stråhatt som skulle skydda de mentalsjuka från de hudförändringar som solljus i kombination med medicinen kunde ge. Idéer recyclas, våldets fysiska idéer har sitt kretslopp, liksom Colosseums vita marmor användes till Peterskyrkan och Nero-kolossen smältes ner till vapen.
Inte undra på att Anna Hallbergs bok har ett sotsvart omslag, formgivet i samarbete med Martin Högström vars diktsamling ”Fängelsepalatset” har tematiska likheter med Anna Hallbergs nya dikter.
Partiet om Colosseum är diktsamlingens starkaste och flankeras symmetriskt av två diktsviter. Först beskrivs ett kretslopp från biff till fekalier, med raden: ”Det är i munnen oxen upphör/tuggas ner till människa.” Tugga för tugga biter sig dikten igenom påståendet tills den känns kannibalisk och det släta hudliknande gummi-omslaget får tycke av plågat djur eller rappad människa. Till sist går det inte att stryka över det svarta omslaget utan att förnimma det plågade skrik som ekar – inte i boken – utan genom tillvaron. Så är Anna Hallberg när hon är som bäst, när texten går i resonans med den grafiska formen.
Nästa svit svallar av S-ord, smakar på S-ord, kanske S som i Säter, men definitivt S som i sorg, sorrow, salar och sjukhus, Srebenica och spiktunna, i en kursiv mer spretig typografi. Så följer den monolitiska Colosseumsviten byggd av mörka, fyrkantiga tunga textblock. I nästa avsnitt sprängs blocken isär och orden detonerar över sidorna. Hjärnsubstans, virusformationer, armar och mage, hårstrå och muskelmassa, kittelkokande kittelgrop – här verkar en dödlig explosion gestaltas visuellt och språkligt.
Så är det att läsa Anna Hallberg, läsningen får ta spjärn visuellt i typografin. Anna Hallberg lyckas gestalta den våldsamma kraften i skapelsevirveln, kaoset och nyckfullheten, själva den blinda hänsynslösheten.
I avslutningssvitens lakoniska en- och tvåradingar är andhämtningen lugnare, men bilderna är fortsatt dystopiska. Här finns blod på badrumsgolvet, skrik och gråt, lösa hudar över grågula ben, buckliga ölburkar i dikesrenen, protestäckta golv, binnikemask – företeelser som beskrivs sakligt, utan känsloackompanjemang. Till sist zoomar diktsamlingen ut med bilden av en tom livmoder, en blåsa i universum. Kretsloppet är grymt, obönhörligt.
När man läser Anna Hallberg möter man en stark, medveten kompromisslöshet och en vilja att göra dikten åskådlig också fysiskt. Jag är imponerad av hennes stringenta intelligens och på svårighetsgraden i de uppgifter hon ålägger sig.
Hon har den kvalitet som bara tillkommer några få poeter i varje generation, att skapa förväntan, att man får känslan av att det är just här det händer, att just här skär den nya poesin rakbladsvasst genom boksidorna. Trots det våldsamma och allvarliga temat läser jag henne uppskakad och lycklig över hennes ambition, engagemang och passion.
Anna Hallberg är kritiker i Dagens Nyheter och recenseras därför av Eva Ström, Sydsvenskan.