Baksidestexten till Anna Ringbergs debutroman är ovanligt rättfram. Den sammanfattar nästan hela intrigen, pekar ut den primära tolkningen och innehåller dessutom fyra svärord – ett standardgrepp när man vill klassmarkera och göra helt klart att här handlar det om den skitiga verkligheten.
Det handlar om Lasse som fyller 65 år och har bjudit till fest i den ombyggda sommarstugan utanför ett litet samhälle i Mellansverige. Lasse har bott med sin mamma till för några år sedan, då hon gick bort. Han är en rucklare med ett litet men dock straffregister, går regelbundet på AA-möten och får besök av en stram dam från socialtjänsten en gång i veckan. Han har klarat sig hyfsat med en praktikplats på ett dagcenter för missbrukare, men när vi första gången möter honom vaknar han under sitt köksbord med en sjujävla baksmälla.
Han har en hund: en rasren whippet vid namn Boys som han räknar som sin närmaste vän, trots att Boys är lika otillräknelig som Lasses övriga vänner; Steffe, Greken, El-Jack, Mike och några till.
Dagen före festen försvinner Boys i mörkret efter en kisspaus i trädgården.
Vad Lasse inte vet är att hans vuxne son Matti kommit tidigt från Stockholm till festen. På väg mot stugan har han stannat till hos närmsta grannen, som fångat in Boys och tänker skjuta honom.
Det går snett. Boys rymmer skadskjuten, Matti beslutar sig för att leta efter honom i skogen, Lasse ställer i ordning för festen och blir alltmer orolig för hunden.
Det är en koncentrerad roman. Två liv – Lasses och Mattis – exponeras under ett par händelserika dygn och hunden Boys står i centrum för romanens dramatiska puls. Det är riktigt spännande och Ringberg har tagit ett ovanligt och vågat grepp när hon, likt i klassiska djurböcker för unga läsare, låter även Boys bli en självständig gestalt i persongalleriet. Visst blir det lite Disney-sentimentalitet ibland, men det fungerar överraskande nog.
Upplägget i ”Boys” liknar en hel del andra svenska romaners och novellers. En ung, urban och välutbildad kvinna eller man återvänder till uppväxten och konfronteras med det gamla Sverige som lämnats kvar att dö i mer eller mindre armod, personifierat i föräldrarna. Åsa Linderborg gjorde det till i exempel i debuten ”Mig äger ingen” med en extra, självbiografisk kittling.
Baksidestexten till ”Boys” hjälper alltså till med tolkningen, för den som skulle ha missat den. Både Boys och Lasse är skadskjutna, var och en på sitt sätt, och även sonen Matti är på sätt och vis lite skadad och vilse. Det är således en rak och konkret roman utan åthävor och med en dragning åt ungdomsboken i sin övertydlighet. Och intet ont i detta: sanningarna om vår tid, vårt samhälle och våra liv är sällan mer komplicerade än just så här.