”När en osäker, orm- bar och relativistisk kultur möter en kultur som är förankrad, självsäker och stärkt av gemensamma övertygelser är det vanligen den förra som förändras för att passa den senare.” Med dessa ord avslutar Christopher Caldwell, en välkänd konservativ journalist, sin kontroversiella bok ”Reflections on the revolution in Europe” som handlar om hur en växande muslimsk minoritet påverkar Europa.
Hans scenario är emellertid inte det enda möjliga. Det finns till och med mycket som talar emot tanken att ett framtida Europa måste bli ett Eurabia. I sin kunniga ”Muslimer i nya samhällen” analyserar Anne Sofie Roald, professor vid Malmö högskola, samma problematik som Caldwell men kommer till närmast diametralt motsatta slutsatser. Det förtjänar att påpekas att Roald håller ett lugnt, sansat tonläge i detta ämne som ofta frammanar så mycket överhettad retorik.
Roald, som själv är muslim, är den första att erkänna att en stor muslimsk minoritet skapar sociala, politiska och religiösa konflikter. Om så inte vore fallet hade hon knappast haft anledning att skriva sin bok. Men där somliga ser skarpa och olösliga motsättningar, en värld i svart och vitt, ser Roald förhandlingsutrymme i en värld av gråskalor. En sådan världsbild gör hennes bok mindre spännande än Caldwells men mycket mer hoppfull om att upplysningens värden skall visa sig förenliga med islam.
Roald identifierar flera potentiella konflikthärdar; den så omdiskuterade slöjans vara eller inte vara är en sådan men inte på långa vägar den viktigaste eller mest svårhanterliga. De svåra frågorna hänger samman med förhållandet mellan män och kvinnor och med familjelagstiftningen. Här finns det konflikter som ännu inte är lösta och där kompromiss- och förhandlingsutrymmet ofta är begränsat.
Den svenska synen på skilsmässa är främmande för islam där det traditionellt har varit om inte omöjligt så åtminstone mycket svårt för en kvinna att skiljas om mannen vägrar. Det kan ofta vara så att ett par gifter sig enligt muslimsk sed men sedan vill ena parten skilja sig enligt svensk.
Kvinnan hamnar i en legal gråzon där hon enligt en lag är gift men ogift enligt en annan. Denna dubbelhet tillåter dessutom muslimska män att praktisera månggifte – de skiljer sig på svenska men gifter om sig enligt islam med flera kvinnor samtidigt. Roalds beskrivning av hur olika uppfattningar om familjen kolliderar med varandra, och då nästan alltid med kvinnan som förlorare, är viktig läsning för alla som påstår att enbart islamofober ser konflikter och motsättningar här.
Roald tror på en långsam integrationsprocess där de främmande seder och värderingar som muslimer tagit med sig från sina hemländer sakta men säkert ersätts med svenska, demokratiska värderingar. Det kan ta en generation men utvecklingen blir svår att stoppa: ”När andra- och tredjegenerationens muslimska invandrare går igenom ett skolsystem som betonar sökandet efter kunskap och kritiskt tänkande, kommer de att finna andra svar på samma frågor som deras föräldrar ställde.”
Någon kan förstås fråga sig om Roald inte är lite naiv. Terroristerna i London var uppvuxna i England men delade knappast brittiska värderingar. Och vi läser fortfarande alltför ofta om hedersmord där unga män mördar en i deras tycke alltför fri kvinna. Unni Wikans bok ”Om heder” är ett värdefullt bidrag till kunskapen om de sociala mekanismer och moraliska värderingar som leder fram till dessa mord.
Unni Wikan, som liksom Roald kan arabiska, visar att hedersmord inte behöver ha något att göra med islam: ”Heder är en fråga om kultur, inte primärt religion.” Hennes studier i Oman visar än en gång att islam har många former där olika moraluppfattningar kan ges utrymme.
Den största delen av Wikans bok är engagerade rekonstruktioner av hedersmord i Sverige, Danmark och Norge. Wikans analyser visar att i nästan alla fall fanns varningstecken. Sociala och rättsvårdande myndigheter hade, med lite kunskap i saken, kanske kunnat stoppa ett par av de brott som Wikan beskriver.
Hon ser också det tragiska i konflikten. Det är sällan eller aldrig en fråga om ljuv hämnd utan snarare en börda för den som måste utföra mordet. I vissa fall har mördaren försökt att begå självmord efter dådet eller till och med bönat om att dömas till döden. Hederskulturen tenderar att florera i grupper som känner att de står utanför. Det ger medlemmarna en känsla av makt över andra människor.
Också Wikan är hoppfull. Det går att förändra denna hederskultur. Hon vill få upp konflikterna till ytan: ”utan konflikt ingen väg framåt”, skriver hon. Hennes bok har mycket att lära oss alla, men framför allt bör den läsas av dem som i sina dagliga gärningar kommer i kontakt med de grupper där man kan frukta hedersvåld. Hon lär oss tyda de tecken som vanligen föregår mord och annat våld. Hon är också kritisk till ett par fall av häpnadsväckande svensk godtrogenhet med påföljande milda straff för brutala mord.
När islam kommer på tal brukar samtalstemperaturen snabbt stiga. Den som vågar antyda att de faktiskt inte är självklart att islam utan vidare låter sig integreras i ett Europa som formats av kristendomen stämplas lättvindigt som främlingsfientlig. Wikan och Roald visar att det går att föra en diskussion som inte väjer för de reella svårigheterna men som inte heller ser dem som oöverstigliga.