Mellan a:et och ö:et i Andreas Ömans namn finns ett alfabet av odräglighet. Gladlynt och fagerlockig är han som en figur ur någon av Hjalmar Söderbergs noveller, kanske huvudpersonens fryntlige dryckesbroder som inte förstår varför man ska älta döden när det finns vin, kvinnor och sång.
Med sitt vackra ansikte och sitt högmoderna versmakeri är han också en perfekt trofémake. Hustruns släkt är rik nog att vara frisinnad och framstegsvänlig – visst kan flickan få sin poet, så oäkting han är. Man lever trots allt på 1890-talet, en tidsålder präglad av fler upplysningsprojekt än det elektriska.
Nu har dock hustrun tröttnat om inte på de dåliga dikterna, så på vinet och kvinnorna. Uppmuntrad av släkten skickar hon maken till kurorten Augustenbad för en sommar av lingondricka, källvatten och rabarbersaft. Kalla bad är läkarvetenskapens senaste medel mot allt från nervklenhet till veneriska sjukdomar, och kan säkert hjälpa även mot driften att leva dålighetsliv.
Anneli Jordahls förra bok, ”Jag skulle vara din hund om jag bara finge vara i din närhet”, var en historisk roman som undvek många av den historiska romanens vanliga problem: travesti, kalenderbitande, sepiafiltrerat fjanteri. Den gick rakt på känslorna – att de tillhörde 1880-talsmänniskor var inte oviktigt för romanens handling, men för dess stil.
”Augustenbad en sommar” lyckas inte lika bra, även om jag uppskattar att Jordahl valt en annan form än sist (inget fel på den förra, men omväxling förnöjer). Språket vågar vara både kitschigare och mer pastischartat, samtidigt som upplägget är mer traditionellt.
Bokens största problem är författarens bristande tilltro till sin huvudperson. Andreas Öman är, trots sin alkoholism och sin arbetarklassbakgrund, en privilegierad man. Jag fattar det, och det gör mig inget, tvärtom: hans självgoda ytlighet gör honom till den sortens glada och grunda människa som litteraturen brukar bortprioritera för de grubblande och djupa.
Ändå för Jordahl in fler perspektiv i romanen, som för att understryka hur mycket värre andra har det. En ung arbeterska på kurorten och en syfilissjuk överklasskvinna får egna röster och kapitel. Genom att relativisera Andreas Ömans lidanden och lidelser puffar de ned honom från huvudpersonstronen och får honom att framstå som ganska ointressant. De olika berättelserna konkurrerar med och dubblerar snarare än kompletterar varandra, och i slutänden resulterar det i en roman som känns mer osäkert halvhjärtad än mångröstad.
Sagan om sprätthöken, fattigjäntan och deras fördärvliga rendez-vous en midsommarnatt var gammal redan på 1890-talet. Med lite dödsförakt och stor skicklighet kan man skriva skillingtryck av den typen även i dag, men då krävs det också att man vet vems historia man vill berätta.