Som litteraturkritiker känner jag mig ofta benägen att propagera för polygami, relationsanarki och andra alternativa samlevnadsformer. Asexualitet eller celibatliv går lika bra det – vad som helst, bara jag slipper läsa ännu en ”kärleksroman” om otrogna medelålderskrisande familjefäder (eller, för den delen, deras kvinnliga motsvarigheter). Normer eller normlöshet, sak samma, bara ni varierar intrigen lite.

Jag hade inte väntat mig att mina böner skulle besvaras i en historisk roman om Ellen Key (1849–1926), särartsfeministen, pionjärpedagogen, författaren till ”Livslinjer” och ”Barnets århundrade”. I synnerhet inte som storyn vid första anblicken är den vanliga: man med fru och fyra barn faller för femton år yngre kvinna, får ångest.

Kärlekshistorien mellan Ellen Key och litteraturkritikern Urban von Feilitzen var, som anstår två skrivande människor, en romans per post. Majoriteten av breven har gått förlorade, men med inspiration från böcker om och av Key har Anneli Jordahl skapat en historisk fiktion kring dem, uppbyggd av både prosascener och fiktiva brev.

Det är en precis och mycket litterär skildring av två intellektuellas förälskelse. Bokens Ellen och Urban tänker, läser, delar med sig av tänkt och läst. Diskuterar, korrigerar. Flörten fördjupas. De börjar säga ”kära” och ”älskade”. Influerar varandras verk och idéer. Kärlek och arbete löper ihop; när Urban än en gång förklarar att han inte kan lämna sin fru påbörjar ­Ellen genast en lång essä om äktenskapets grundvalar.

Verkligheten utanför breven? Som titeln antyder: längtan, tårar, år mellan mötena. Äntligen ses, hastigt bara. Bli besviken. Just det, så såg han ut. Läsaren får om vartannat lida med och le åt huvudpersonerna och deras hopplösa avståndsrelation. Jordahl har en hälsosam distans till dem – inget idoliserande här inte.

Och sedan allting mellan dem tagit slut: ännu en historia, en märkligare. Den handlar om den belästa kokerskan Malin Blomsterberg som en dag står på den åldrade ­Ellen Keys trappa med söndervandrade fötter. Deras relation går snart utanpå alla tänkbara kategorier, men avspeglas kanske bäst i det namn Malin ger sin nya arbetsgivare: ”Matte”. Så blir hon också titelns hund: dyrkande, strävsam, älskande bortom allt förnuft.

Finge jag ge ett generellt råd till författare av historiska romaner, skulle jag låna det från Voltaire: kons­ten att tråka ut är att berätta allt. Jordahls berättarteknik, där­emot, är föredömligt ljus och luftig – en livsglimt här, en där. Man skulle kunna kalla boken fragmentarisk, om det inte vore för omsorgen i urvalet av brev och vardagsscener. Nu bildar de en samstämd berättelse om en kvinna som kanske inte är identisk med Keyfundamentalisternas Ellen, men i gengäld en bättre romanfigur. Tack för den, Jordahl – när kommer nästa bok?