Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Anneli Jordahl: Som hundarna i Lafayette Park

Foto: Sara Mac Key

I Finland kallas de ibland förminskande för ”blomsterhattstanter”; kvinnor i medelåldern som engagerar sig i flyktingfrågor och antirasism.

Roman

Anneli Jordahl

”Som hundarna i Lafayette Park”

Norstedts

Foto: I Finland kallas de ibland förminskande för ”blomsterhattstanter”; kvinnor i medelåldern som engagerar sig i flyktingfrågor och antirasism. Det är ett sätt för cyniker på högerkanten att omyndigförklara det uppriktiga samhällsengagemanget som ofta sker på lokal nivå och ibland har drag av civil olydnad.

I Anneli Jordahls nya roman reser den 65-åriga änkan Jeanette, uppvuxen i Norrbotten, till en konferens i San Francisco för att lyssna på medborgarrättsaktivisten Angela Davis. Redan den första dagen hamnar hon i en workshop med rubriken ”White women unlearning racism”, där hon tillsammans med andra kvinnor lär sig formulera sig kring rasism.

Men hon har egentligen en annan plan för resan – hon vill ta reda på om hon kan förstå arbetarrörelsen i Sverige bättre genom att studera amerikansk medborgaraktivism. När hennes dotter gett henne en dvd-dokumentär om Black Power-rörelsen i present har hon snabbt blivit som besatt: läst biografier om Martin Luther King Jr och Malcolm X, beställt politiska böcker från sjuttiotalet, pluggat och försökt se mönster.

Om man är bekant med Jordahls produktion kommer klasstemat inte som någon överraskning. Redan genombrottet med intervjuboken ”Klass – är du fin nog?” var en lyckad ansats att lyfta upp klassfrågor på agendan.

I dag är det identitetspolitiken som dominerar på kultursidorna, och Jordahls nya roman tycks vara ett försök att undersöka hur en vit person kan närma sig ämnet, hur identitetspolitiken hänger ihop med klassfrågan.

Om den mest separatistiskt lagda identitetsvänstern anser att vita människor helt och hållet saknar förutsättningar att delta i debatter om rasism, är ”Hundarna i Lafayette Park” ett försök att komplicera den bilden.

Jeanette känner igen den arbetarklass hon kommer från i svarta pantrarnas kamp. I USA har man sett ner på svarta precis som man i Sverige sett ner på den vanliga arbetaren.

”Jag ville avbryta och säga att jag förstod hur de kände sig”, tänker hon på konferensen i San Francisco.

Själv har Jeanette gjort en ”dödsbok” med notiser om arbetsplatsrelaterade dödsolyckor: fönsterputsare, stålverksarbetare och bönder som förolyckats på sina farliga jobb. Hennes man Boris har dött i en brand, pappan var gruvarbetare. Hon klistrar in notiser om olyckorna i sitt klipphäfte och känner förtvivlan över att ingen bryr sig eller reder ut olyckorna.

Innan resan skriver Jeanette ett brev till Angela Davis och hoppas få ett svar av sin stora idol, men är samtidigt oroad för att uppfattas som knäpp.

”Vad är då jag? Köksbordsaktivist, kanske. Bygger ett arkiv i det tysta, till nytta för ingen.”

Hon är plågsamt medveten om allmänhetens bild av såna som hon: naiva och påstridiga, inte särskilt relevanta.

Men Jeanettes solidaritet tycks uppriktig, och Jordahl tecknar ett porträtt med flera bottnar, inte alltid ett sympatiskt sådant. Det handlar om sorg, om ålderdom, om att försöka hitta människor att se upp till; att titta på Angela Davis sandaler och bestämma sig för att skaffa likadana. När Jeanette reser till San Francisco känner hon sig plötsligt sedd.

Resultatet är en humoristisk och varm roman, en glesbygdsskildring med skymt av stora världen. Helt sömlöst är det inte, som om idéstoffet varit lite för stort för att bäras upp av en enda berättarröst, men Jordahl påminner oss samtidigt – på klassiskt romanvis – om hur mycket det kan rymmas i en enda människa.