Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Annie Dillard: ”Att lära en sten att tala. ­Expeditioner och möten”

Annie Dillard, född 1945, är en amerikansk författare som gett ut både skönlitteratur och fackprosa. Foto:
Annie Dillard, född 1945, är en amerikansk författare som gett ut både skönlitteratur och fackprosa. Foto: Foto: Phyllis Rose

Livsnödvändig författare. Intellektuellt djup och en häpnadsväckande hantering av språket. Jonas Thente har läst essäsamlingen ”Att lära en sten att tala. ­Expeditioner och möten” av Annie Dillard och imponeras av ett stort författarskap.

Fackbok

Annie Dillard
”Att lära en sten att tala. ­Expeditioner och möten”
Övers. Olle Thörnwall
Ellerströms

Under flera år hade Annie Dillard en tidningsbild fasttejpad på toalettspegeln. Bilden visar ett bandagerat ansikte och illustrerar en artikel med rubriken ”Man brännskadad för and­ra gången”.

Denne man, Alan McDonald, hade tretton år tidigare blivit bränd av brinnande bensin. Nu har han, efter år av konvalescens och operationer, fått en bunke krut exploderad i ansiktet. ”Jag tänkte”, säger han i artikeln: ”Gode Gud, inte igen”.

Ett citat från McDonalds fru avslutar artikeln. Hon säger: ”Det är helt enkelt inte rättvist”. Annie Dillard läser om hela urklippet varje morgon framför spegeln. Jag skall strax återkomma till detta.

En märklig slump har gjort att det engelska språkets tre mest omistliga samtida sakprosaförfattare bär efternamn som börjar på Di. Det är Jenny Diski, Joan Didion och Annie Dillard. Av dessa tre har den sista, i mitt tycke bästa, inte fått den uppmärksamhet hon förtjänar i Sverige. Hon fick sitt genombrott med den Thoureau-doftande tanke­boken/naturskildringen ”Pilgrim at Tinker Creek” 1974, som kom ut på svenska fyra år senare under titeln ”Livet vid ån”. Därefter har det varit ganska tyst på nordfronten om hennes författarskap. Men nu har Ellerströms förlag fångat upp denna livsnödvändiga författare i och med utgivningen av essä- och artikelsamlingen ”Att lära en sten att tala”, som ursprungligen kom 1982.

Ni minns urklippet om den brännskadade mannen, Alan McDonald? Annie Dillard avslutar med den biografiska omständigheten i en text som börjar i Ecuadors djungel. Där bevittnar hon hur en bunden hjort hopplöst kämpar för sin frihet i den primitiva by där hon befinner sig, och där hennes manliga reskamrater undrar hur hon som kvinna förhåller sig till grymheten. Jag tänker inte berätta hur dessa två bilder – den kämpande hjorten och den upprepat brännskadade mannen – förhåller sig till varandra. Jag vill att Annie Dillard skall berätta det för er. På samma sätt som hon i alla sina texter lyckas löda samman fragment av verklighet och personlig biografi till en hjärtskärande uppriktig koppling mellan hjärta och hjärna, mellan del och helhet.

För vad utmärker ett stort författarskap? Många har frågat sig detta, och mitt svar är att en stor författares verk kan man inte återge: man kan bara citera. Ungefär som att man inte kan nynna en Bach-symfoni, beskriva en Kandinsky eller gestikulera en Rodin-skulptur och räkna med att någon begriper vari storheten ligger. Den storheten är något som måste upplevas vid ett personligt möte.

Den övervägande mängden författare, var än de befinner sig, kan man utmärkt väl återberätta, filmatisera, paketera och stämpla som ”läsvärda”, ”intressanta” eller, när de bara slappt och förgängligt ansluter till vardagsdebatten, ”drabbande” och ”angelägna”. Men det finns några få författare som gör litteraturkritiken till en mycket svår disciplin. Annie Dillard är en av dessa få. Vad jag än skulle försöka med, så skulle en handfull citat ur hennes böcker övertrumfa allt jag någonsin kunde säga om hennes intellektuella djup, häpnadsväckande hantering av språket och optimering av diskussionen kring vad det innebär att vara människa just här och just nu.

Nu undrar någon vad en samling essäer och artiklar från 1982 kan ha att säga oss 2000-talsmänniskor. Denne någon vill jag uppmana att gå och bowla, uppdatera Instagram eller roa sig på annat valfritt sätt, för vad Annie Dillard gör är att utan åthävor sträva efter det universella för oss organismer, vad vi än vill kalla oss.

Det verkar så enkelt när hon gör det, men vem hade kommit på tanken att ställa ett kyrkobesök parallellt med kända polarexpeditioner? Annie Dillard gör det, i den text som man måste uppfatta som huvudtexten i ”Att lära en sten att tala”. Den heter ”En färd till polen” och ger prov på de märkliga legeringar som i grund och botten handlar om allas vår strävan efter något svårdefinierat högre. Denna text – liksom flera andra i samlingen – pekar fram mot det jag tycker är Dillards främsta verk hittills: ”For the time being” från 1999. Det är i den boken hennes häpnadsväckande förmåga att tjuvkoppla det som fysikern C P Snow en gång myntade som de inkompatibla ”två kulturerna” – naturvetenskapen och humaniora – firar triumfer. För Annie Dillard tycks en sådan uppdelning inte existera. Hon kan berätta om flugsnappare, solförmörkelser, excentriska grannar, sköldpaddorna på Galapagos eller brännskadade gruvarbetare. Men när allt kommer omkring tycks hennes credo vara det som vi alla en gång startade med innan somliga av oss – och jag tittar på Dig – glömde bort det: alla hänger vi samman. Det vi gör mot varandra kommer tillbaka. Vi är besökare i kosmos samtidigt som kosmos besöker oss.

Jag grät som ett barn när jag läste somliga passager i Annie Dillards ”For the time being”. Det var så bra, så vackert, så språkligt och existentiellt fulländat, om något existentiellt fulländat ens finns. Några år senare ringde jag henne, när jag sökte tillstånd att översätta en av hennes texter i DN. När jag nådde henne satt hon i en handfull kvadratmeter stor skrivarstuga på ett berg någonstans i USA:s midja. Telefonledningen knastrade som om alla latituder som skilde oss grälade med longituderna, men när vi hade bråkat en stund om hennes förtjänster och jag hade vunnit sa hon ”God bless your heart!”. Den välsignelsen betydde mer för mig än alla andra sammantagna.

I ”Att lära en sten att tala” skriver hon oftast jag, men höjer ibland angelägenheten till ett omfattande vi och möter i den känsliga svenska översättningen vid några tillfällen läsarens blick med ett du. Dessa pronomen hakar tag i varandra och blir till ett enda.

Dillard skriver om en solförmörkelse hon bevistar: ”Du har sett fotografier på solen tagna under en total solförmörkelse. Koronan fyller bilden. Alla sådana foton togs genom teleskop. Linserna i teleskop och kameror kan inte täcka bredden och omfånget i det visuella scenariot mer än språk kan täcka bredden och samtidigheten i inre upplevelser”.

Det må så vara. Men om någon kan täcka bredden och omfånget av människans samtidiga vara i det synliga och osynliga universum, så är det Annie Dillard.