Huvudlöss har blivit tämligen vanliga i Sverige igen, framför allt på skolor och förskolor, så det är inte så konstigt att det kommer ut pedagogiskt sinnade böcker om dem. Men det är ändå anmärkningsvärt att det kom tre olika böcker på samma lusiga tema i höstas – och att alla tre har hittat så olika ingångsvinklar.

Den filosofiska vinkeln står Annika Lantz och Anders G Carlsson för i sin ”Annika har fått löss”. För är det Annika som har fått löss, eller lössen som har fått Annika? Och börjar man tänka på det sättet går det ju att vända på allt. Är det godiset som är suget på Anders? Snorkråkan som vill bort från Annika? Doktorn som är rädd för Anders?

Jo. Kul idé, men aningen begränsad. När samma omvända tema upprepas utan variationer genom hela boken räcker det tyvärr inte. C Kåberg illustrerar med Annika och Anders av någon anledning som robotar, det är i bästa fall småroligt då och då. Men ”Annika har fått löss” är en bagatell.

Å andra sidan är Stephanie Blakes ”Löss!” ännu mer bagatellartad. Kaninen Simon när en olycklig kärlek till kaninen Jenny, som drabbas av löss. När hon hånas av andra står Simon vid hennes sida, och allt slutar… lyckligt. Eller vad man nu ska kalla det, för det har naturligtvis sitt pris att fraternisera med en nedlusad. Pedagogiken är övertydlig intill dumhet: se bortom lössen och fördöm inte den som fått dem.

Stephanie Blake gör pekboksbilder som av någon obegriplig anledning publiceras i storformat, i nyklumpig stil med tjocka linjer och enkla symboler. Hon är tidigare känd i Sverige för boken ”Bajskorv”.

Nej, man känner inte direkt att huvudlöss är något större tillskott till barnlitteraturen. Men i boken ”Vad är det som kliar?” av Nicola Davies händer det faktiskt något. Det är en faktabok med längre texter, som tar sig an ämnet med stor entusiasm och resonerar om alla upptänkliga parasitära livsformer. Kan en parasit vara stor? Nej, det vore opraktiskt för en isbjörn att försöka sig på. Hur trasslar sig en liten enslig fästing ombord på ett lämpligt värddjur?

”Vad är det som kliar?” vänder sig till äldre barn eller rent av vuxna. ”De komplicerade kroppsväxlande livscyklerna…” och liknande formuleringar är inte direkt inbjudande. Men som lärobok är den rolig, och dessutom väldigt väl illustrerad av Neal Layton, som gör skämtteckningar, serier, knäppa små spel om bandmaskars liv och annat.

Bilderna gör mer än halva jobbet i ”Vad är det som kliar?”, och det bästa är naturligtvis att läsa boken själv som vuxen, för att sedan berätta för mindre barn och låta dem titta på bilderna.

På köpet får man en mer försonlig inställning till de små liven. Livet som parasit tycks inte vara så himla lätt som det kan verka när man ser de ystra huvudlössen dansa diskodans mellan förskolebarnens huvuden.