Annika och Per Thor ”Fyren och stjärnorna”

Få symboler är så starka som fyren: å ena sidan trygghetens vita ljus över mörkt hav, å andra sidan en ensam fyrvaktare på ensligt skär. Jag har träffat en fyrvaktare som fick ­”enslighetstillägg”, bara en sån sak.

Det kryllar också av fyrar i litteraturen just nu, under hösten har såväl Camilla Läckberg som Ann Rosman skrivit deckare med fyrvaktartema. Fyren blir en tvetydig arketyp, som signalerar ödesmättat i mörkret om både räddning och undergång.

Men när Annika och Per Thor tar sig an fyren så är den betydligt mer konkret. I ”Fyren och stjärnorna” bor syskonen Blenda och Erik i Göteborg under första världskriget, med en mamma som är tvätterska. Pappa är försvunnen, han reste till Amerika och lovade familjen att de skulle komma efter. När boken börjar har han varit borta i sju år utan att höra av sig.

Blenda är tonåring, tar ansvar för hemmet och börjar intressera sig för pojkar; Erik är yngre, tar hand om skadade fåglar och tittar på stjärnor. Mamman letar efter en ny trygghet och tycker sig hitta den i en fyrvaktare, varpå familjen flyttar från det hemvanda, myllrande Göteborg till en tom klippa i havet och försöker anpassa sig till ett annat liv.

Det är förstås omöjligt att läsa en barnbok om fyrar utan att tänka på Tove Janssons ”Pappan och havet” (1965), där muminpappans längtan för familjen till en ö där både mumintrollet och muminmamman vantrivs.

Annika och Per Thor förhåller sig, medvetet eller omedvetet, till klassikern. De gör en psykologiskt trovärdig tolkning, där det yngre barnet snabbt anpassar sig, medan tonårsflickan blir den upproriska, som ser mammans undfallenhet och styvfaderns orättvisor. Ön blir en stängd och övergiven värld, långt från den nedslitna lägenheten i Göteborg, där grannarna alltid fanns till hands.

Länge läser jag med en viss skepsis; ”Fyren och stjärnorna” är så omisskännligt gammaldags, en så oskuldsfullt förenklad och allvarlig berättelse om en förgången tid. Men trots att mycket är för tillrättalagt och konflikterna övertydliga, blir jag charmad.

På samma sätt som Laura Ingalls Wilder skrev sina Lilla huset-böcker och Michelle Magorian sin ”Godnatt mister Tom” skriver Annika och Per Thor fram konkreta miljöer som får en nästan omärklig och därför desto tyngre symbolik.

Fyren är inte bara ett ljus i natten, den är också en tung nyckel som måste vridas två gånger, den är fyrtiosju steg i trappan, och i lamphuset är allt av lackerat trä, glas, mässing och järn. Och barn kan tvingas ta hand om den.