Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Ännu ett liv av Theodor Kallifatides

Flanör i det inre. Theodor Kallifatides löser ett dilemma

Tänkebok

”Ännu ett liv”

Theodor Kallifatides

Albert Bonniers förlag, 140 sidor

 

Efter att ha fullbordat sin senaste roman var Theodor Kallifatides utmattad. Han ville börja på något nytt, men inget hände när han satte sig framför datorn. Han kände leda, orden smakade illa.

Han var sjuttiosju år gammal. Var han slut nu? Har författare ett bästföre-datum? Till sist var han böjd att tro det, och gjorde sig därför uppgivet av med det arbetsrum på Söder som han haft och älskat i fyrtio år och där han gjort det svenska språket till sitt.

Det kändes som att amputera en del av livet, eller som att emigrera för andra gången, och fantomsmärtorna var lika påtagliga som efter den första.

Håglöst försökte han hitta ett sätt att leva utan sin skrivarlya och sina gamla ritualer. Det gick inte så bra. Den stilla vardagstillvaron hemma i Huddinge blev honom alltför trång. På dagarna gled tankarna i väg långt därifrån, han mindes sitt liv i Grekland och sina promenader på Söder, människor han mött och tyckt om. På kvällarna gick han ut på balkongen, rökte och tänkte på döden.

Hur jag vet det här? Svaret är förstås att den plågsamma skaparkrisen till sist mynnade ut i en bok, ändå. ”Ännu ett liv” är en liten berättelse som handlar om sig själv, kan man säga, eller snarare om sin egen tillblivelse. Om hur vägen bort från skrivandet blev en väg in i ett nytt skrivande.

Det är intressantare än det kan låta. Inte bara för att Kallifatides på en gång sakligt och rörande lyckas förmedla sin vånda över det plötsliga stillestånd som drabbat honom, utan också för att han i reflexionerna över hur han hamnat där delar med sig av små men detaljskarpa och kritiska bilder av utvecklingen i det Grekland och det Sverige som varit hans genom åren.

Men framför allt för att lösningen på hans dilemma har en hel del att säga om vilka överraskande genvägar tillvaron kan öppna ännu långt upp i åren, även – eller kanske i synnerhet? – för den som lever i exil. Det är spoilervarning här, men i intervjuer har Kallifatides själv ändå redan avslöjat hur boken slutar: efter ett besök i den grekiska by där han en gång växte upp hittar han plötsligt hem till sitt modersmål. Det är som en återfödelse, och han förmår nu erövra ännu ett liv som författare genom att hans nya bok börjar skriva sig på grekiska i stället för på svenska.

Någon märkvärdig historia är det inte, men den är vacker och ganska gripande i sin på en gång vemodiga och leende självironi. Theodor Kallifatides strövar omkring som ett slags flanör i sitt eget inre, ett landskap som på många sätt känns bekant från tidigare böcker men där ljuset nu dämpats och skuggorna blivit längre.

Hans skrivande liv var alltså inte slut, det tog sig bara en ny och oväntad riktning. Än vet ingen hur gammal en författare kan bli.