Sverige måste räddas från frihet, ty människan kan icke hantera alla de möjligheter och val som står till buds i ett kvasiliberalt samhälle. Människan behöver styras av dem som vet bättre, alltså politikerna. Människan behöver råd, nej inte råd, hon behöver regler, förbud och påbud. Det ska kvoteras och lagstiftas långt in i det allra privataste och städjobb bör förbjudas: ty kvinnan är autonom i ännu lägre utsträckning än mannen. Hon förstår inte att hon förnedrar sig själv genom att städa hemma hos de besuttna, att hon borde skämmas, hon har inte förstått att det vore bättre att vara arbetslös än att sälja sin kropp till ”överklassen”. Jag undrar vad min manliga städhjälp med F-skattesedel säger om det?

Antologin ”Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras” gör mig lite rädd och mycket förvirrad. Den paternalistiska synen på människan som tycks vara en gemensam utgångspunkt i de i övrigt minst sagt spretiga bidragen förskräcker. Lösningarna på problemen förvånar, ty det är denna bräckliga och osjälvständiga människa, eller snarare summan av dessa som ska befria individen ur den förbannade frihetens förtryck. Det är folket, gräsrötterna och rörelsen som tillsammans ska skapa ett ”mänskligare samhälle med värme åt alla” (Kajsa Borgnäs), ett samhälle där vi kan glädjas åt att ”leva tillsammans i naturen” (Maja Nordström)”en värld vi kan vara stolta över”(Maria Ferm).

Flosklerna saknas inte i den dramatiskt svarta antologin som enligt uppgift är skriven av ”en ung generation röda, gröna och rödgröna intellektuella”.

Förvanskningarna saknas inte heller. Nej, liberalismens idealmänniska är inte en ”fråga om distans, rationalitet och frånvaro av personliga känslor och omständigheter”, som Kajsa Borgnäs påstår. Inte heller förnekar liberalismen ”kroppen”, en märkligt omhuldad föreställning bland vänsterfolk. Faktum är att kroppen är utgångspunkt i J S Mills klassiska formulering av utilitarismens etiska grundprincip: En handling är rätt i den utsträckning den bidrar till behag och frånvaro av smärta.

Etikens utgångspunkt är, vill jag påstå, kroppen. Det handlar om kroppar som erfar smärta och lust, som lider och som älskar, något som Jeremy Bentham var mycket medveten om. Hans drivkraft var att förbättra livsvillkoren för dem som drabbats av industrialismens negativa konsekvenser.

Flera av författarna i ”Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras” vurmar för lyckoforskning, bland annat Gustav Fridolin. Lycka är ett centralt begrepp i liberalismen. Mill anser att människan behöver gemenskap, meningsfulla relationer och ”andlig odling” i form av kulturupplevelser för att vara lycklig. Hans uppfattning om vad som är gott för människan skiljer sig inte särskilt mycket från exempelvis Fridolins och America Vera-Zavalas. Människan behöver andra människor, hon behöver uppleva mening, och hon måste också ha möjlighet till inflytande över sitt liv.

John Rawls, samtidens mest inflytelserike socialliberale filosof, framhåller just autonomi som förutsättning för självrespekt och ett gott liv. Michael Marmots bok ”Statussyndromet” innehåller rikligt med empiri som bekräftar autonomins betydelse för individens välbefinnande, ssåväl fysiskt som psykiskt. ”Jämlikhetsanden” av Richard Wilkinson & Kate Pickett (som figurerar i flera av antologins bidrag) drar faktiskt samma slutsats: kontroll över det egna livet är bokstavligt livsviktigt.

Tillräckliga ekonomiska resurser är naturligtvis en förutsättning för att uppleva att man kan kontrollera sitt eget liv, men inte den enda. Möjligheten att välja hur man vill leva är minst lika viktig. En mängd av de valmöjligheter som står till buds för invånare i Sverige är gratis. America Vera-Zavala är en av dem som kritiserar ”kravet” att välja. Hon menar att de små valen – skola, dagis, vård – utgör någon sorts skendemokrati och skymmer sikten för de stora, viktigare valen.

Hon förespråkar ”deltagande demokrati”, vilket bl a innebär att medborgarna ska ges inflytande över hur ekonomiska resurser ska fördelas. ”Närproducerat, klimatsmart, ekologiskt, demokratiskt, rättvist – jag är säker på att många storstadsbor skulle vilja vara med”, skriver Vera-Zavala.

Det är jag också. De med socialt, ekonomiskt och kulturellt kapital som redan är engagerade vill alldeles säkert vara med och bestämma. De andra då? De som inte röstar, som inte väljer skola åt sina barn, som lever i tron att deras åsikter inte räknas, att de inte har något val, vad gör vi med dem?

Samhällets viktigaste uppgift är, enligt Rawls, att utjämna orättvisor så långt det är möjligt. Den överordnade principen i beslutsfattande är ”maximinprincipen” vilken innebär att det rätta beslutet är det som maximerar utfallet för dem som har det sämst ställt.
Hur det ska ske är en öppen fråga. Jag önskar att det fanns ett endaste socialliberalt initiativ i svensk politik. Ett alternativ som värnar alla människors rättigheter, som strävar efter att utjämna ojämlikheter och orättvisor utan att förneka individen hennes autonomi och individualitet.