Var Margaret Thatcher den sista politikern i västvärlden som inte kapitulerade inför tv-mediets invit till pajaskonster? När Stina Dabrowski bad henne göra ett hopp efter avslutad intervju svarade hon: ”I shouldn´t dream of doing that... I make great leaps forward, not little jumps in studios.” Carl Bildt har sjungit falskt om bugg och coca-cola, Göran Persson har dansat med tygkossan Doris och Fredrik Reinfeldt har i samband med Polarpriset till Pink Floyd sjungit ”We dont need no education” (som man kan höra i ett obetalbart Youtubeklipp där kameran vandrar över kungens kroniskt oförstående ansikte och därför alstrar en otäck symbolisk förtätning genom att både regeringschefen och statschefen så att säga bär syn för sångens sägen).

Längst har tv:s omformning av politiken gått i Italien. Berlusconis pajaskonster bräcker allt i genren. Den idag sjuttiofemårige mannen skulle juckande göra en frivolt genom en ring av eld om tittarsiffrorna vore de rätta.

I ”Berlusconi och den auktoritära demokratin” menar Antonio Gibelli att det nu är uppenbart att Berlusconi kommer att ge namn åt en epok i den italienska historien. Därför har Gibelli, professor i samtidshistoria, skrivit denna bok vars originaltitel – ”Berlusconi passato alla storia” – förpassar Berlusconi till just historien. Detta innebär inte att Gibelli anser det mausoleum adekvat som Berlusconi låtit bygga åt sig och som för tankarna till egyptiska pyramider. Inte heller att han skriver under på Berlusconis egen åsikt att han är lika stor som Napoleon.

Nej, det Gibelli vill skriva in i historieböckerna under rubriken berlusconi-epoken är följande: personfixeringen och showandet inom politiken, minskad betydelse för partier och ökad för rörelser som styrs av en karismatisk ledare, avideologisering till förmån för ”antipolitik”, televisionens dominerande ställning och en fullständig upplösning av politiken i det allmänna marknadsföringssystemet. I denna nya värld har sporttermer trängt ut den gamla politiska vokabulären och tidigare grundbultar i välfärdssystemet som skatteuttag har med det spridda uttrycket ”att stoppa händerna i italienarnas fickor” degraderats till ficktjuveri.

I den mer politiska bakgrunden till fenomenet Berlusconi avtecknar sig en rad italienska anomalier som banade väg för vad Gibelli kallar ”reklam-totalitarismen”. Här återfinns den folkligt antipolitiska energi som fångades upp av det främlingsfientliga och regionalistiska Lega Nord. Men här finns framför allt den intensiva antikommunism som inte längre hade någon bärare när kristdemokratin gick under i korruptionsrättegångarna i början av 90-talet. Berlusconi axlade den antikommunistiska manteln och försäkrade sig därmed om ett brett stöd inom näringslivet och, inte minst, inom den alltjämt mäktiga kyrkan.

Gibelli diskuterar också berlusconismen som en mer allmän tendens i världen och understryker att det italienska laboratoriet andra gånger, som med fascismen, framfött politiska recept som vunnit spridning långt utanför Italiens gränser. Och kanske hade man här önskat en något kyligare analys som lyfte fram det principiella och långtifrån bara italienska problemet med stora privata mediehus som via sin makt över opinionen kränker det liberala demokratiidealet om jämlikt fördelade maktresurser. Också när den västerländska demokratin grydde i Grekland var isegoria – den jämlikt spridda makten att tala - en kärnpunkt som idag antagit utopiska drag. Demokratin är reklamtotalitärt skadskjuten lite varstans. Politiker är överallt tvungna att spela pajas i medierna.

Men den storm av ord och bilder som Berlusconi varje dag förfogar över är naturligtvis en särskild skymf mot vår civilisations främsta ideal. Maktansamlingen utlöser följdriktigt megalomani och i cirkus Berlusconi hånas med stor konsekvens både sanningen och institutionerna. Detta sker i samband med Berlusconis otaliga rättsprocesser och när hans närmsta medarbetare döms till fängelse för maffiabrott och korruption. Det sker genom den brist på dekorum som Berlusconi sprider i media som om det handlade om moraliska rättesnören - och hånets faktiska konsekvens är en mer allmän upplösning av skillnaden mellan statsintresset och premiärministerns privata intressen. Lagar stiftas numera ad personam i Italien. Gibelli skriver att Berlusconi på ett sätt vars like inte skådats i västvärlden försökt köpa republiken Italien.

Gibellis bok är kunnig, rapp och intelligent (och svängande välöversatt), men han har inte riktigt mäktat med att, annat än som en het önskan, förpassa Berlusconi till historien. Därtill är hans skrift alltför passionerat kritisk och gycklande humoristisk, vilket för all del gör den ännu roligare att läsa.