Aris Fioretos: ”Den siste greken"

Baserad på en osann historia. Med dessa ord slås det redan på omslagsfliken fast att ”Den siste greken” ska betraktas som helt och hållet fiktiv. Det hindrar dock inte Aris Fioretos från att i prologen låtsas att romanen baseras på ett hundra­tal fulltecknade registerkort som anförtrotts honom efter en viss Kostas Kezdoglous död i februari i år. Texten på de kronologiskt oordnade korten påstås ha författats av Kezdoglou och berättar om landsmannen Jannis Georgiadis liv, från födelsen 1943 i en liten grekisk bergsby till tillvaron som gästarbetare i sextiotalets Skåne. Levnadsteckningen utgör, heter det, det avslutande supplementet till den mytomspunna ”Encyklopedin över utlandsgreker”, utgiven i tolv band på Diaspora press.

Låt mig genast säga att ”Den siste greken” är en fantastisk roman, mångskiktad, underhållande och gripande. En vemodigt skimrande traktat om kärlekens irrvägar, sorger och skönhet och om den skavande hemlängtan som bara den som lämnat allt bakom sig kan känna. Aris Fioretos låter språket och fiktionen dansa och snurra och får åtminstone den här läsaren att jubla inför alla underfundiga formuleringar, omtumlande tankegångar och krockande tidsskikt. Romanen är berättad i förs­ta person pluralis, ett undflyende men likväl påtagligt ”vi”, vars röst klingar både myndigt allvetande och storögt undrande, både svalt frånvarande och brännande nära. Och när punkt slutligen sätts på sidan 385 vill man bums börja om från början igen.

Aris Fioretos har utöver en rad essäböcker även givit ut de två förs­ta delarna i en planerad roman­trilogi – romanerna ”Stockholm noir” och ”Sanningen om Sascha Knisch”. ”Den siste greken” är dock inte den tredje och avslutande delen utan en helt fristående skapelse, och innebär dessutom ett stort kliv framåt jämfört med de båda tidigare romanerna.

Fram träder här en berättare som inte bara har en angelägen historia att förtälja, utan även har funnit en ton som känns fullkomligt egen. Visst kan man uppfatta ekon av andra författare, en gnutta Aleksandar Hemon kanske, en glimt Jeffrey Eugenides. Men det är väl med romaner som med människor. Ingen roman är en ö, och ingen människa heller. För som Jannis Georgiadis brukar tänka, sipprar det vi kallar vårt jag ständigt ut genom hudens hölje för att ta plats i andra männi­skor i nuet, i det förflutna och i framtiden. Människor består kort sagt av andra människor, liksom tiden av andra tider. Han är rätt filosofiskt lagd, den gode Jannis, även om han påstår sig vara en enkel människa. Och kanske kan det nu vara dags för en lite närmare presentation av denne jordbundet drömska bondpojke och sedermera krocketspelande Lundabo, samt göra ett tappert försök att sammanfatta romanens krängande innehåll.

Alltihop inleds (tidsmässigt om än inte kronologiskt) på artonhundra­talet i den glittrande hamnstad som då hette Smyrna och nu kallas Izmir i Turkiet. Härifrån flyr Jannis mormor och farmor under den stora branden 1922, då hundra­tusentals greker fördrevs av turkarna. Båda hamnar på olika, kringelkrokiga vägar i den lilla by där Jannis ska födas drygt tjugo år senare. En by på gångavstånd från bulgariska gränsen där det råder en sådan vattenbrist att ett av traktens många talesätt lyder ”Spara ditt spott, du kan behöva det till sommaren”. Samtidigt anländer en annan flykting från Smyrna till grannbyn ett stycke längre ner på bergssidan, en kvinna som ska bli upphov till ovan nämnda encyklopedi samt styvmormor till Kostas, registerkortens författare.

Banden mellan dramats olika personer är bitvis rätt hoptrasslade, men ingen fara, ett behändigt släktträd finns upptecknat på omslagets insida. Inte heller de ständiga kasten fram och åter i tiden skapar problem. Intrigens alla små bäckar blir strax till en meandrande, mångförgrenad flod som flyter ut i det vidsträckta, blyblänkande hav som är denna roman, där vatten inte enbart är en bristvara utan även ett av huvudpersonens stora intressen, både i fryst och flytande form.

Jannis föds med gropar i både kinderna och hakan och ett sällsynt frågvist sinne. Frågorna surrar som myggor i hans huvud, och en myggskalle kommer han att förbli även upp i vuxen ålder. Med skolgången blir det dock lite si och så eftersom det finns getter att valla och diken att gräva, men skolan för åtmin­stone det goda med sig att han där träffar kamraten Kostas och dennes syster Efi, hon med det mjuka mellangärdet och den aldrig slocknande kärleken till vår plattfotade hjälte. Hennes kroniska artros tar henne så småningom till Kristianstad för en operation, och snart följer Kostas efter.

Så kommer det sig att även Jannis efter ett katastrofalt parti poker och strax före juntans maktövertagande 1967 hamnar i Sverige. Eller ”eden”, som biljettens dåliga trycksvärta vill göra gällande. Fioretos tecknar med säker hand ett sextiotalssverige med tuperade blondiner och förnumstiga nyhetsuppläsare, ett land där en gästarbetare kan få uppehållstillstånd inom ett par månader, där invånarna sitter som klistrade framför Forsytesagan och där det bara i undantagsfall går att få tag i vitlök på Ica. Jannis får ett rum i källaren hos en grekisk läkare och dennes österrikiska hustru, ett par med två söner varav den äldre påminner misstänkt mycket om Aris Fioretos själv.

Vad som sedan händer ska inte avslöjas. Det får räcka med att konstatera att ”Den siste greken” innehåller oerhört mycket mer än det jag lyckats förmedla här, genomsyrad som den är av små och stora skeenden, engagerande bifigurer och ett överflöd av betydelsebärande detaljer. Baserad på en osann historia eller ej – sann är den här romanen hur som helst, så förunderligt sann som bara livet självt och en vackert vävd fantasi kan vara.

Aris Fioretos är medarbetare i Dagens Nyheter och recenseras därför av Eva Johansson, kritiker i Svenska Dagbladet.