I en ledarkolumn i DN (1/10) skrev Richard Swartz om det bedrägliga i att tro att grekerna någonsin skulle kunna följa samma regler som tyskarna. Vi har helt enkelt underskattat kulturskillnaderna i vår iver att omfamna visionen om ett gemensamt Europa. ”Hur kan någon besöka till exempel Berlin och Aten utan att se att det rör sig om två helt skilda världar?” frågar sig Schwartz. ”Platser där livets själva rytm, innehåll och mål radikalt avviker från varandra?” Den grekiska ekonomin är omöjlig att reformera, menar han vidare, eftersom den mer liknar ett skråväsen än en modern marknadsekonomi, ”bygger på egoism snarare än solidaritet”.

Beskrivningen av eurokrisen har en slagsida åt det socialantropologiska som på ett intressant sätt skiljer sig från övrig utrikesrapportering. Ingen skulle offentligt våga skylla konflikten i Israel på den judiska eller arabiska ”naturen”, svältkatastroferna i Somalia på den afrikanska ”mentaliteten”. Men det grekiska kaoset är legitimt att förklara med själva karaktären hos invånarna. Deras ekonomi är i ruiner av det enkla skälet att de – av djupt kulturellt rotade orsaker – är oförmögna att handskas med pengar lika bra som vi andra. Tyvärr. Inget att göra något åt.

Parallellt med dagstidningarnas förstasidor, där arga demonstranter nu trängs i montage med vittrande ruiner och brant nedåtgående kurvor, är det därför förvånansvärt intressant att läsa Arja Saijonmaas memoar över sin tid tillsammans med den grekiske kompositören och vänsteraktivisten Mikis Theodorakis. Det hela utspelas under ett intensivt år i 1970-talets början, i Grekland härskar juntan och Theodorakis, som har blivit fängslad och torterad men nu är fri, använder musikens och den grekiska nationallitteraturens sprängkraft för att rikta världens blickar mot diktaturernas övergrepp. Under ett hastigt besök i Helsingfors får han syn på en ung Arja, som rekryteras direkt från studentteaterns tiljor till att sjunga på hans världsturné.

Ur ett rent litterärt perspektiv är det här en bok man helst talar tyst om. Arja Saijonmaa är en av våra mest folkkära sångare, och redaktörerna på Piratförlaget tycks ha bländats av hennes stjärnstatus och släppt alla ambitioner att pressa in hennes språk i en vettig form. Det hela känns som ett tio timmar långt sommarprogram av repetitivt anekdotrabblande, svajande mellan pekoral och jargong.

Men som inifrånskildring av en ung nordeuropés möte med den grekiska kulturen är den både belysande och underhållande. Tillvaron på turnéerna, eller i Paris, där Mikis tillsammans med sitt följe av exilgreker har sin bas, beskrivs som ett charmerande tumult av rödvin och bouzoukitoner. Grekerna är fullständigt opålitliga, en obegriplig ”maffia” vars ärenden och planer alltid är höljda i dunkel. De är impulsiva, gåtfulla och lever i ett ständigt kaos. De talar inte, de ”babblar”.

Titeln ”En ung naken kvinna” är hämtad från Mikis Theodorakis definition av hemligheten bakom en melodi, som han liknar vid att flukta på nakna kvinnokroppar; ”du ser henne på stranden, en kort sekund. Sen är hon borta.” Sexismen ligger således i öppen dager; så fort Arja gör entré i Paris försöker Mikis ligga med henne – sådana är nämligen alla ”latinos” (!). Trots att hon tackar nej till inviten tillbringar hon resten av världsturnén med att sukta efter den nästan tjugo år äldre legenden – eller snarare den genialitet och musikalitet han förkroppsligar. Boken är vittnesmål om en ung finskas totala förälskelse i den grekiska kulturen och mystiken, och det är med en lika besynnerlig som gripande naivitet som Arja Saijonmaa beskriver sitt unga jag som en ”arktisk amason” som höjs till skyarna av denne ”Zeus från Olympen”, ”kung Zorba, backanalernas Dionysos”.

Ingenstans i boken nämns dagens grekiska drama eller den roll Theodorakis numera spelar i Greklands politiska liv, där han efter juntans fall hann bli både parlamentsledamot och minister. Nu har han på sin ålders höst – han är 86 år gammal – blivit en av de ledande figurerna bakom protesterna mot regeringens åtstramningsplaner, som han menar lämnar landets suveränitet i händerna på utlandet. Han skriver ilskna tirader om hur landets kris i själva verket bara är en amerikansk konspiration, i syfte att stödja Turkiet i Cypernkonflikten.

I augusti slöts så cirkeln efter 40 år, när han på sin hemsida publicerade ett öppet brev till Arja Saijonmaa. I brevet ber han henne hälsa Finlands finansminister att hon kan glömma att grekerna någonsin kommer ge några löften i utbyte mot lån. Han påminner om deras gemensamma förflutna: ”Innan var det diktatorerna som stal vår frihet, nu är det våra ’vänner’ som exploaterar vår olycka”, skriver Mikis Theodorakis ödesmättat.

Det framgår inte om Saijonmaa har besvarat eller ens läst brevet. Den större frågan är om vår kärleksaffär med det sjudande, mustiga grekiska kaoset någonsin kan ta slut. Kanske är det så att vi behöver dem lika mycket som de behöver oss? Kanske är några miljarder inte så mycket att bråka om, så länge vi får fortsätta att bekräfta vår självbild av frostig, nykter saklighet i kontrast till hellenernas berusade Zorbadans genom tillvaron.

”Man visste aldrig var man hade dem, grekerna”, skriver Saijonmaa svärmiskt i sin bok. ”Inte de själva heller. Kanske var det just därför jag älskade dem så innerligt.”

Styrkan i Arja Saijonmaas självbiografiska bok är bilden av en ung nordeuropés möte med Grekland, skriver Jens Liljestrand. Kanske har den också något att säga om vår tids hatkärlek till landet i söder.