Det finns ett försvinnande som präglat hela Erlendur Sveinssons liv: när hans yngre bror försvann i snöstormen. Bröderna var åtta och tio år, de var ute med pappa och blev överraskade av stormen. Så kom de ifrån varandra, pappa lyckades ta sig hem och Erlendur blev i sista minuten hittad i snön av en skallgångskedja. Brodern återfanns aldrig.
Erlendur växer upp med skulden som en osynlig, ständigt närvarande skugga. Han blir en begåvad, envis kriminalare som fortsätter att leta när andra givit upp. När en ung kvinna hittas hängd i sin sommarstuga vid Thingvellir börjar han fundera. Nog såg det ut som självmord. Men kanske ändå inte?
Samtidigt tar han upp sökandet efter två ungdomar som försvann för många år sedan, två av många försvinnanden i Islands karga natur. Och här blir Arnaldur Indridasons ”Frostnätter” (översatt av Ylva Hellerud, Norstedts) som bäst: i skildringen av den försvunna pojkens föräldrar, som söker upp Erlendur gång på gång, år efter år, äldre och gråare för varje gång. Och Erlendur lyssnar, det är allt han kan göra.
Precis som han lyssnar på anklagelserna från sina vuxna barn, om allt han inte gjorde när de var små. Erlendur är en tystnadens hjälte, som låter lyssnandet förändra honom och lyssnar med samma respekt på dem som berättar om spöken som dem som berättar om bevisliga fakta.
”Frostnätter” är en av Arnaldur Indridasons bästa böcker, vilket inte vill säga lite. Den är återhållsamt skriven, otäckt spännande men också med en ständig underström av sorg över människans tillkortakommanden.