”April är den grymmaste månaden.” T S Eliots inledningsord till ”Det öde landet” har blivit bevingade, både i original och i översättningar. De kunde stå som motto för Arne Dahls nya bok ”Viskleken”, den första i en planerad svit där flera poliser ur den nedlagda A-gruppen tillsammans med utländska kollegor engagerats i ett internationellt samarbete, Opcop.
Det är en polisorganisation inriktad på den nya tidens, vår tids, gränsöverskridande brottslighet, gränslös både i grymhet och geografisk räckvidd.
Opcop är en operativ enhet, trots att någon sådan inte får finnas på EU-nivå. Dess verkliga karaktär måste hållas hemlig, men en av poliserna råkar nämna sitt operativa arbete för en tillfällig sexpartner. Plötsligt blir Opcop varse att de gränslösa brottslingarna vet om att det finns en gränslös polis. Hur har ryktet spridits?
Bokens titel anspelar på spridningen. Till skillnad från den gamla viskleken förvanskas dock inte orden i traderingen. De kommer ut i New York i samma form som de först viskades av den europeiske polis som inte kunde bevara hemligheten. Och ryktets väg kantas av lik.
Ännu ett budskap viskas. En tibetansk man säger några ord i öronen på en polisman, innan han blir ihjälkörd. Tolkningen av orden är ett av intrigens huvudspår.
Men ytterligare ett meddelande måste dechiffreras. På Hampstead Heath finner en fågelskådare en mördad kvinna, uppallad på ett sätt som väcker konsthistoriska associationer. I hennes ändtarm finner obducenten ett rör med en papperslapp där två dunkla siffer- och bokstavsföljder är skrivna. Vad betyder de? Vem är kvinnan? Varför har hennes kropp arrangerats på det sättet?
Läsaren får också ta del av gåtfulla mejl skickade från en Ariadne till väninnan Fedra. De ger ledtrådar om en global ekonomisk härva. Likt mytens Ariadne lägger kvinnan ut spår så att någon skall finna Minotaurus, fast monstret nu är en finanssvindlare.
Dessa trådar löper genom flera härvor: ett valutaattentat mot en baltisk republik, miljöbrott i Tibet och Östersjön, en misstänkt barnporrhärva. Och massor av mord, företrädes begångna med ståltråd och föregångna av tortyr. Och så den syditalienska maffian i en oklar roll. Kanske inte Västerlandets undergång, men åtminstone dess skymning. Och allt sker i april, den grymmaste av månaderna.
Läsaren behöver dock inte vara orolig. Allt jag sagt står klart tidigt i romanen. Jag vill bara ge en föreställning om den uppskruvade handlingen, inte förstöra spänningen.
Arne Dahl spinner en invecklad intrig, och han fogar in ett rikt förgrenat intertextuellt system i den. Där vi vant oss vid att svenska deckarförfattare prickar av ämnena för dagen, ett i varje bok, tar sig Arne Dahl an rubbet. Själva intrigen blir en övermåttan drastisk metafor för vår tids gränslösa brottslighet. Den konspiratoriska världsbilden skruvas upp in absurdum.
Där undrar jag dock över Arne Dahls ärende. Hans, eller rättare sagt Jan Arnalds, lekfulla förhållande till genren speglar kanske en parodisk strävan. Arne Dahls böcker blir en skrattspegel där den förvrängda framträdelseformen visar hur fånig den svenska deckarens verklighetsbeskrivning är.
Då får också mytologin dubbelt syfte. Myten ger inte blott på klassiskt manér en tolkning av världen, inför läsarens ögon blottlägger den också det bisarra i genrens samhällsanalys.
Kanske rymmer också Arne Dahls musikaliska referenser ett korrigerande syfte. Ty poliserna i Opcop-gruppen lyssnar inte på den alternativcountry som hör till det obligatoriska programmet i dagens deckare. I stället får ”Premonition” med Esbjörn Svensson Trio en intrigbärande funktion genom att signalera att något skall hända. Det är inte särskilt originellt, men välgörande som kontrast till polismännens förutsägbara musiksmak i många andra deckare.
Det är alltid roligt att läsa Arne Dahls romaner. Intrigen är skickligt spunnen (om än syftet oklart), och den intertextuella leken förankras i skeendet; den är sällan kitschig. Jag uppskattar också att vi endast får se resultatet av det grymma våldet, att vi slipper de sadistiska våldsskildringar som bland andra Jo Nesbø och Helene Tursten vältrar sig i.
Men Jan Arnald slarvar också när han ikläder sig sitt alias. I den nya boken förväxlar han ”slow motion” med ”ultrarapid”. I en historisk tillbakablick talar han om Vilhelm av Oranien och kung James; det borde vara Jakob. Han använder också den slappa anglicismen ”sportfältet”. Det heter väl fortfarande ”idrottsplats”?
Men mest bekymrar mig Arne Dahls världsbild. Den är inte blott grotesk, den skapar också problem inför kommande romaner. Vilka brott skall de handla om?
Jan Arnald är kritiker i DN därför recenseras hans bok av Magnus Eriksson, verksam i SvD.