Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Arne Müller: ”Norrlandsparadoxen”

Spår efter Northland Resources provbrytning i Stora Sahavaara, innan bolaget gick i konkurs.
Spår efter Northland Resources provbrytning i Stora Sahavaara, innan bolaget gick i konkurs. Foto: Thord Nilsson/TT

I en tid av storstadsmediernas exotiserande glesbygdsporträtt uppstår förvirring kring det samtida Norrland. Po Tidholm läser 
en rak och rättvis skildring av ett landskap 
i händerna på industrin.

Fackbok

Arne Müller

”Norrlandsparadoxen”

Ord & Visor

Under våren har ett par artiklar svårt retat upp norrlänningarna. Först for Expressenreportern Björn Barr upp till Östersund för att skriva om när Melodifestivalen kom till den provinsiella småstaden. Därpå gjorde Aftonbladetskribenten Jack Hildén ett vintrigt besök i Sara Lidmans hemby Missenträsk. Texterna tolkades omedelbart, och inte helt och hållet utan orsak, som de gamla vanliga exotiska skildringarna av en avlägsen landsända där inget händer, folk pratar konstigt och telefonerna aldrig funkar.

Den efterföljande debatten har kommit att handla om vem eller vilka som äger tolkningsföreträdet i Norrland. Är det den tillresta reportern i safarihatt, eller är det den bygdepatriotiska men missförstådda infödingen och hans försvarare, den populistiska lokaltidningskrönikören?

Jag skulle vilja säga att makten att beskriva och styra över landsändans öde ägs av helt andra krafter, nämligen av de mäktiga exploateringsbolag som är verksamma i den norrländska naturen, och av kommunikatörerna på kommuner och regioner som fortfarande är övertygade om att varje råvaruextraktion är av godo. Norrland är en landsända som i stora delar vilar i medieskugga och där sagan om skogen, vattnet, vindsnurrorna och malmen fortfarande berättas kring borden på de regionala utvecklingskonferenserna.

En av de mycket få som ansträngt sig för att granska den allt mer luddiga kopplingen mellan investeringar, arbetstillfällen och lokal skattekraft är journalisten Arne Müller, till vardags redaktör på Västerbottensnytt. För två år sedan gav han mycket vältajmat ut boken ”Smutsiga miljarder” som handlade om den pågående norrländska gruvboomen och dess konsekvenser för miljön och lokalsamhället. När boken kom ut hade Northlandgruvan i Pajala nyligen kommit i gång och striderna om Beowulf Minings etablering i samiskt renbetesland utanför Jokkmokk rasat en sommar. Utländska bolag stod på kö och myndigheten Bergsstaten utfärdade tillstånd på löpande band, ivrigt påhejade av lokala politiker och tjänstemän.

Av den eftertraktade gruvboomen blev det mest pannkaka; när malmpriserna började dyka försvann lycksökarna, Pajalagruvan konkursade och politikernas hallelujarop tystnade, åtminstone tillfälligt.

Arne Müllers nya bok ”Norrlandsparadoxen” – som tar ett bredare grepp på frågan om vem eller vilka som egentligen tjänar på råvaruutvinningen och investeringar i Norrland – kommer också den helt rätt i tiden. Föreställningarna om att det är gruvnäringen och vindkraftsindustrin som ska rädda Norrland och hindra avfolkningen och erosionen av skattebasen behöver utmanas, och det är knappast några safarijournalister som kommer att göra det jobbet, de har i regel fullt upp med att skildra sin egen exotiska upplevelse.

Arne Müller är dessutom en ovanligt timid och rättvis journalist. Nog lyser hans skepsis igenom, men han är aldrig tendentiös och ger alltid motståndaren rätt att yttra sitt bästa argument.

Det han kommer fram till är måhända inte förvånande, men tillräckligt entydigt för att – om de läste och lyssnade – få både politiker och medier att revidera föreställningen om att det på något sätt skulle vara norrlänningens eget fel att det är svårt att bo kvar, att orterna sägs sakna nödvändig attraktivitet och att landskapet är på god väg att bli så exotiskt öde som det ofta skildras.

Norrlands grundläggande problem har alltid varit att så lite av det som produceras stannar kvar, och det är ett problem som bara tilltagit i takt med centraliseringar, automatiseringar och rationaliseringar. Att kommuner enbart kan få in skatter på lönearbete gör dessutom att intäkterna uteblir så länge inga arbetstillfällen skapas.

Arne Müller radar upp de mest absurda exempel, som den tänkta satsningen om 70 miljarder på vindkraft utanför Älvsbyn som varken skapar jobb, gästnätter eller ökad omsättning i lanthandeln, eller det faktum att endast 3,4 procent av statens infrastrukturpengar tillfaller 59 procent av landet, samtidigt som förädlingsvärdet på LKAB:s järnmalm är större än regeringens totala infrastrukturinvesteringar fram till 2025.

Det finns verkligen en Norrlandsparadox. En klassisk u-landsproblematik, en ”råvarornas förbannelse”. För om inte personal med rätt kompetens redan finns på plats så kan stora industriprojekt snarare förvandlas till förlust­affärer för en Norrlandskommun, som trots uteblivna skatteintäkter ändå måste betala för belastningar på infrastrukturen. Ofta krattar de desperata kommunerna dessutom med tomter, byggen och bostäder inför etableringar, anläggningar som långt ifrån alltid kommer till användning.

I regionalpolitikens skuggrike lämnas kommunerna åt sitt öde, alltmedan staten driver på urbaniseringen. Arne Müllers undersökningar ger stöd åt det som oftast bara är ett känsloargument i debatten; att Norrland nog kanske ändå är ett slags koloni.

I slutändan känns det också som att själva den politiska idén om råvaruindustrins betydelse är det största problemet, och det som står i vägen för annan utveckling, nya värderingar och en landsbygd där även kvinnor och unga skulle kunna bo kvar.