Det är absolut ingen slump att Hanna får den 3 000 år gamla ”Slumpens bok” i sin hand även om det verkar så. Hon är nämligen Läsaren, den som boken är skriven för.
Åsa Linds första bok för lite äldre barn, ”Slumpens bok”, har flera lager. Ett är i stort sett realistiskt med tolvåriga Hanna Demeter som tar hand om sin psykiskt störda mamma. I ett snarast mytologiskt skikt vaktas den magiska boken av tolv väktare. Någonstans däremellan befinner sig Haydin Pica som kidnappar Hanna och tvingar henne att läsa ur boken så att han ska kunna vinna pengar på tips och hästar.
En vacker saga är infogad om tillkomsten av ”Slumpens bok”. Den fruktade kung Aat gav sin skrivare i uppdrag att skriva en bok där all världens slump skulle finnas samlad. Kungen ville kunna förutse vad slumpen skulle lägga i hans väg.
Berättelser där magiska böcker spelar en avgörande roll är anmärkningsvärt vanliga i nyare utgivning. Det tycks som om ett antal fantasyförfattare har bildat ett eget väktargarde till den tryckta bokens försvar.
Mest känd är förstås Cornelia Funkes ”Bläckhjärta”, där de litterära figurerna hoppar ut ur böckerna när huvudpersonen Meggie eller hennes pappa läser högt. Tyvärr försvinner en och annan människa in i böckerna i stället. Detsamma gäller J M DeMatteis bokserie om sagolandet Abadazad och förstås i Michael Endes ”Den oändliga historien” från 1981.
En annan variant finns i Maria Turtschaninoffs ”De ännu inte valda”, där två styvsyskon hamnar i en värld befolkad av märkliga sagoväsen som väntar på att väljas ut att ingå i någon bok.
Det är svårt att tänka sig dessa aktiva böcker som läsplattor eller e-böcker, de förutsätter bläddring och prasslande papper. Det gäller i hög grad Zizou Corders ”Nabus bok” som har mycket gemensamt med ”Slumpens bok”. Här rör det sig också om en uråldrig bok vars innehåll förändras beroende på vem som läser den.
Åsa Linds bok är förvisso fascinerande och originell i detaljerna, men helheten är inte helt övertygande. Det kan tyckas motsägelsefullt att kräva konsekvens i en bok om magi, men om fiktionen ska fungera så måste det finnas en överenskommelse mellan läsare och författare om vad som gäller i just den här världen/boken. Den överenskommelsen saknar jag här.
Men det är också en modig bok. Åsa Lind överlämnar åt läsaren att bestämma vad ”Slumpens bok” innebär och betyder. Hon utmanar och uppmanar till funderingar om makt och ansvar. De stora frågorna måste var och en besvara själv, det finns inga genvägar ens för den som har en magisk bok att läsa ur.